Tandradiografi innebär att röntgenbilder av tänder och omgivande strukturer tas genom att exponera film för röntgenstrålar. Tandröntgen är ett viktigt verktyg som tandläkare använder för att diagnostisera problem i munnen som de annars inte skulle kunna upptäcka vid en vanlig klinisk undersökning. Eftersom röntgenstrålning medför vissa hälsorisker finns det tydliga föreskrifter för hur undersökningarna ska utföras.
Strålskyddslagstiftning finns på både delstatlig och federal nivå i USA för att skydda människor från strålningens faror, enligt boken Dental Radiography Principles and Techniques. De allvarligaste effekterna av strålningsexponering är cancer och i vissa fall grå starr (katarakt). Radiation Control for Health and Safety Act, som trädde i kraft 1968, infördes för att standardisera prestandan hos röntgenutrustning. Consumer-Patient Radiation Health and Safety Act från 1981 utökade regelverket till att även omfatta utbildning och certifiering av personal som använder tandradiografisk utrustning.
I flera delstater måste tandradiografer idag godkännas i ett strålskyddstest innan de får ta tandröntgenbilder.
Tandröntgenundersökningar får endast utföras på initiativ av en tandläkare och endast av en lagligt behörig vårdpersonal, enligt Tufts University. American Dental Association (ADA) har tillsammans med U.S. Food and Drug Administration (FDA) antagit riktlinjer för hur många bilder, av vilken typ och med vilken frekvens tandröntgen får tas. ADA avråder dessutom från användning av korta, slutna och spetsiga röntgenkonar – så kallade positioneringsindikerande anordningar – eftersom de kan ge upphov till större mängder farlig spridningsstrålning.
Rektangulära kollimatorer – blyplattor med ett hål i mitten som monteras över röntgenapparaturens öppning – minskar faktiskt den kroppsarea hos patienten som utsätts för strålning. Enligt federala föreskrifter ska röntgenstrålen kollimeras till en diameter på högst 2,75 tum (cirka 7 cm) när en tandradiograf använder de mindre lämpliga cirkulära kollimatorerna.
Operatören av en tandröntgenenhet måste stå i en vinkel på 90–135 grader i förhållande till den primära röntgenstrålen, eller bakom en skyddsbarriär med fönster som ändå gör det möjligt att se patienten. Som huvudregel bör operatören hålla ett avstånd på 6 fot (ungefär 1,8 meter) från röntgenapparaturens rörrhuvud. Ingen annan än patienten får befinna sig i rummet när bilden exponeras. Dessutom bör tandradiografer lägga blyförklädnad med sköldkörtelkrage på patienten för att minska strålexponeringen.
Tandradiografer ska också regelbundet kontrollera tandröntgenapparaterna med avseende på läckagestrålning. Det görs med en filmbaserad testanordning som beställs från delstatens hälsomyndigheter eller från tillverkarna av tandröntgenutrustning.
National Council on Radiation Protection and Measurements definierar den "högsta tillåtna dosen" som den största mängd strålning en person får utsättas för under en viss period utan att det orsakar skada. Tandradiografer bör inte exponeras för mer än 5,0 rem per år, där rem är en särskild måttenhet som används inom tandradiografin. För allmänheten, som inte arbetar regelbundet med tandröntgenutrustning, samt för gravida kvinnor som arbetar som tandradiografer är den fastställda högsta tillåtna dosen 0,5 rem per år. Personalen kan följa sin egen exponering med hjälp av en filmbricka – en persondosimeter som erhålls via företag som erbjuder dosimetertjänster.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online