Inom tandvården finns två huvudsakliga typer av tänger: de som används för att kraftfullt avlägsna tänder – en process som kallas exodonti – och de som används för att flytta instrument från sterilisatorn till brickan, så kallade överföringstänger. Alla tänger för tandutdragning har flera gemensamma drag: näbben, som är avsedd att greppa tanden, halsen och handtaget.
Tänger för tandutdragning är utformade för att hållas i handflatan och kan ha en krok som hjälpmedel för bättre hävstångseffekt. Spetsarna, som kallas näbbar, är utformade för att omsluta kronan på den tand som ska dras ut så tätt som möjligt. Utdragningen ska inte skada den omgivande mun- och ansiktsregionen. Det finns flera distinkta typer av tänger för tandutdragning, beroende på vilken typ av tand som ska tas bort.
Människans tänder indelas i maxillära tänder i överkäken och mandibulära tänder i underkäken – oavsett om det gäller framtänder, hörntänder och premolarer, eller molarer och tredjemolarer. Framtänderna utgörs av de fyra övre och fyra nedre främre tänderna. Övre och nedre hörntänder är de enkla tänder som sitter på var sida om framtänderna. Övre och nedre premolarer, även kallade bikuspidaler, är de två tänder som finns på var sida om hörntänderna. Övre och nedre molarer är slutligen de tre bakre tänderna, där den tredje i varje uppsättning är känd som visdomstand.
De tänger som ska användas för de olika tandtyperna är följande:
För maxillära tänder i överkäken bör täng nr 99-C, nr 150 Cryer eller universelltång användas för framtänderna; täng nr 286, även kallad bajonettång, för hörntänder och premolarer; samt nr 24, nr 88R-2, nr 18R, nr 88L-2 och nr 18L för molarerna.
För mandibulära tänder i underkäken bör täng nr 151 Cryer användas för framtänderna; täng nr 103 för hörntänder och premolarer; nr 16 och nr 287 för molarerna; samt nr 222 för tredjemolarerna, alltså visdomständerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online