
I början av 1800-talet var kirurgi en farlig och ofta livshotande procedur. Narkos fanns inte, vilket innebar att patienterna var helt medvetna genom hela operationen. Kirurgerna arbetade med grova instrument och hade begränsade kunskaper om människokroppens anatomi, vilket ledde till många allvarliga komplikationer.
Innan operationen fick patienterna ofta ett laxerande medel för att tömma tarmarna samt ett lugnande preparat som skulle hjälpa dem att slappna av. Någon form av bedövning fanns inte – patienten var alltså vaken och fullt medveten under hela ingreppet.
Instrumenten som användes var enkla och primitiva. Verktygslådan bestod bland annat av skalpeller, sågar, tänger och kärlklämmor.
Kirurgen gjorde ett stort snitt i huden och använde sedan sina instrument för att avlägsna den sjuka vävnaden. För att stoppa blödningar använde man ofta kauterisering, det vill säga att man brände igen såret.
Efter ingreppet placerades patienten ofta i samma rum som andra opererade personer. Smärtlindringen var minimal, och risken att drabbas av infektion var stor.
Dödligheten vid kirurgiska ingrepp var mycket hög under 1800-talet. Uppskattningsvis dog upp till 50 procent av patienterna till följd av komplikationer kopplade till operationen.
Trots alla risker var operation ofta den enda möjligheten för patienter med allvarliga medicinska tillstånd. Under 1800-talet började dock kirurgin utvecklas och förbättras, bland annat genom introduktionen av narkos mot slutet av seklet och senare även antiseptiska metoder. Med tiden blev kirurgin en betydligt säkrare och mer effektiv del av sjukvården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online