Röntgenteleskop placeras i rymden eftersom jordens atmosfär absorberar röntgenstrålning, vilket gör det omöjligt att studera denna strålning från marken. För att kunna fånga upp röntgenljuset från kosmiska källor måste teleskopen därför skickas ut i omloppsbana.
Röntgenstrålning är en form av elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än ultraviolett ljus men längre än gammastrålning. I universum produceras röntgenstrålar av extrema, högenergetiska processer – exempelvis när materia sugs in i svarta hål eller när stjärnor exploderar som supernovor.
Röntgenteleskop används för att undersöka en mängd olika objekt i universum, bland annat stjärnor, galaxer och stora galaxhopar. De gör det även möjligt att kartlägga den heta gas som fyller rymden mellan galaxerna. Genom att analysera röntgenljuset kan astronomer förstå vilka fysikaliska processer som pågår i dessa objekt.
Jordens atmosfär fungerar som ett skydd mot röntgenstrålning – bra för livet på jorden, men ett hinder för astronomin. När teleskopen placeras i rymden kan de samla in röntgenstrålar från avlägsna källor utan störningar. De flesta röntgenteleskop placeras i låg omloppsbana runt jorden, där de relativt enkelt kan servas och repareras, till exempel av bemannade rymdmissioner.
Vissa röntgenteleskop placeras i högre banor, såsom geosynkron omloppsbana. Det ger dem ett bredare synfält och möjlighet att observera samma objekt under längre sammanhängande perioder. Nackdelen är att teleskop i högre banor är betydligt svårare – ofta praktiskt taget omöjliga – att serva och reparera efter driftsstart.
Att placera röntgenteleskop i rymden har revolutionerat vår bild av universum. Tekniken har gjort det möjligt för astronomer att upptäcka objekt som tidigare var helt osynliga och att på djupet förstå de energirika processer som formar kosmos.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online