Staphylococcus aureus vistas tyst i de anteriora näsborrarna, hudvecken (perineum, axilla) och halsen hos en betydande del av befolkningen. Ungefär 20–30% av friska vuxna är persistenta bärare, 30–50% bär bakterien intermittenter, och 20–30% är icke-bärare.
Kolnisation vs. Infektion: Förstå skillnaden
- Kolonisation: Bakterier finns på slemhinnor eller hud utan att invadera vävnader eller trigga immunsvar. Detta tillstånd kan persistera i månader till år.
- Infektion: Uppstår när S. aureus bryter barriärer, vilket leder till inflammation, pusbildning och vävnadsskada – manifesterar sig som abscesser, cellulit, bakteremi, pneumoni, endokardit eller operationssårinfektioner (SSI).
Riskfaktorer för progression till infektion
- Hudbarriärbrist: kirurgi, trauma, intravaskulära katetrar, dialys, brännskador, eksem.
- Immunsuppression: diabetes, HIV, kemoterapi, kortikosteroider, biologiska läkemedel.
- Vårdkontakt: inläggning, långtidssköldelse.
- Stamvirulensfaktorer: Panton-Valentine leukocidin (PVL) positivitet, meticilllinresistens (MRSA).
När dekolonisering är indikerad
- Preoperativt för högriskkirurgi (ortopedisk, kardiologisk, neurokirurgisk) för att minska SSI.
- Återkommande hud- och mjukdelinfektioner (SSTI) inom ett hushåll.
- Utbrottskontroll i vård- eller samhällsmiljöer.
Standardregim: Intranasalt mupirocin 2% två gånger dagligen i 5 dagar kombinerat med klorhexidin 4% kroppstvätt dagligen i 5 dagar. Samtidig behandling av hushållskontakter kan övervägas.
Viktiga slutsatser
- Kolonisation är vanligt och innebär inte infektion.
- Det fungerar som reservoar för autoinfektion och transmission till andra.
- Rutinmässig dekolonisering av alla bärare rekommenderas inte på grund av risker för resistensutveckling och mikrobiomstörning.
- MRSA-kolonisation följer samma principer; mupirocin ska endast användas om stammen är känslig.
