De flesta tänker sig blod som djupt rött, men blodets färg är faktiskt inte konstant – den påverkas i hög grad av hur mycket syre blodet bär på.
Den röda färgen kommer från hemoglobinet, ett järnhaltigt protein i de röda blodkropparna. När hemoglobinet binder syre blir blodet klart rött, nästan scharlakansfärgat. Det är därför blodet som pumpas ut från hjärtat via artärerna ser ljusare ut än det blod som återvänder genom venerna.
Syrefattigt blod är istället mörkare och mer tegelrött till färgen. Det är alltså samma ämne – hemoglobin – men i olika kemiska tillstånd, som ger de olika nyanserna. Notera att blod aldrig blir blått, trots att vener kan se blåaktiga ut genom huden; det beror på hur ljuset reflekteras i vävnaden, inte på blodets verkliga färg.
Tar man bort alla röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar ur blodet återstår en klar, ljust gul eller hönsfärgad vätska: plasman.
Plasman utgör ungefär 55 procent av blodets volym och består till största delen av vatten. Därtill innehåller den proteiner som antikroppar och koagulationsfaktorer, salter, näringsämnen, hormoner och avfallsprodukter som transporteras runt i kroppen.
Att plasman är gul beror bland annat på innehållet av proteinet albumin samt bilirubin, ett gult nedbrytningsämne från gamla röda blodkroppar. Så även om själva den röda färgen försvinner med cellerna, finns spåren av deras existens kvar i vätskan som blev över.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online