Permineralisering och ersättning är båda processer som sker under fossiliseringen. De liknar varandra i det att de båda innebär att organiskt material ersätts eller fylls ut med mineraler. Det finns dock flera viktiga skillnader mellan de två processerna som påverkar hur fossilen ser ut och hur mycket av organismens ursprungliga struktur som bevaras.
Permineralisering sker när mineraler avsätts i porerna och hålrummen i en organisms vävnader. Detta kan ske både medan organismen fortfarande lever och efter att den har dött. De mineraler som vanligtvis avsätts är kalcit, kiseldioxid eller järnoxid. Processen hjälper till att bevara organismens form och struktur och gör samtidigt materialet mer motståndskraftigt mot nedbrytning. Ett klassiskt exempel på permineralisering är förstenat trä, där trädets cellstruktur ofta kan studeras i detalj även miljontals år senare.
Ersättning sker däremot när mineraler helt tar platsen för organismens organiska material. Detta kan hända när organismens vävnader löses upp av grundvatten, varefter mineralerna som finns i vattnet avsätts i deras ställe. Ersättning kan också ske när organismens vävnader försvinner genom uppvärmning eller förgängelse, vilket lämnar kvar ett avtryck eller en avgjutning som sedan fylls med mineraler.
Både permineralisering och ersättning kan ge upphov till fossiler som är extremt välbevarade, och båda processerna kräver tillgång till mineralrikt vatten och rätt kemiska förhållanden under lång tid. Den största skillnaden ligger i graden av bevarande: vid permineralisering fylls bara hålrummen ut, medan den ursprungliga vävnadsmikrostrukturen delvis behålls. Vid ersättning löses det organiska materialet upp helt och ersätts av mineraler, vilket gör att fina detaljer ofta går förlorade. Därför är perminerade fossiler vanligtvis mer detaljerade än ersättningsfossiler, eftersom de behåller mer av organismens ursprungliga struktur.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online