Inom magnetisk resonansavbildning (MRI), som på svenska ofta kallas magnetkameraundersökning, används radiovågor och ett starkt magnetfält för att kartlägga kroppens vävnader. Magnetfältet får protonerna i kroppen att rikta in sig efter fältets riktning. När en radiovågpuls skickas genom kroppen absorberar protonerna energi och vänder sitt spinn. Så snart radiovågan stängs av frigör protonerna den lagrade energin och återgår till sitt ursprungliga läge – samtidigt som de sänder ut en signal.
Styrkan på den emitterade signalen beror på hur tätt protonerna ligger i respektive vävnad. Det gör att MRI kan bygga upp bilder av kroppen utifrån fördelningen av protoner i olika vävnader. Vätskerika vävnader, som blod och ryggmärgsvätska (cerebrospinalvätska), framstår vanligtvis ljusa på MRI-bilderna, medan vävnader med annorlunda sammansättning – exempelvis skelett och delar av muskulaturen – ger en svagare signal och därför kan se mörkare ut.
MRI är en mycket mångsidig avbildningsteknik som kan användas för att studera en lång rad vävnader och organ i kroppen. Metoden är särskilt värdefull för avbildning av mjukdelar, såsom hjärnan, hjärtat och njurarna, där konventionell röntgen ofta ger sämre detaljrikedom. Till skillnad från röntgen och datortomografi använder dessutom MRI ingen joniserande strålning, vilket gör undersökningen skonsam för patienten.
Magnetkameraundersökningar används både för att ställa diagnos och för att följa utvecklingen av många olika sjukdomstillstånd. Exempel på områden där metoden spelar en viktig roll är cancerdiagnostik, utredning av stroke samt bedömning av hjärtsjukdom. Tack vare sin förmåga att visa fina skillnader mellan olika vävnader har MRI blivit ett av sjukvårdens mest användbara redskap inom modern bild-diagnostik.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online