Frivilliga uppförandekoder (även kallade etiska koder eller praxisregler) är icke-regulatoriska, konsensusbaserade instrument som styr beteendet hos företag eller branscher.
Viktiga egenskaper
- Frivilligt antagande: Inte påbud av lag (även om regulatorer kan uppmuntra dem).
- Flertydig utveckling: Bransch, ideella organisationer, regering, konsumenter.
- Uppföljning: Självreglering, kollegialt tryck, certifiering, offentlig rapportering – inte legala sanktioner.
- Omfattning: Kan täcka en hel sektor eller ett enskilt företag.
Vanliga mål
- Konsumentskydd: Rättvis marknadsföring, datasekretess, produktsäkerhet, transparens pris.
- Hållbar utveckling: Miljöstandarder, leveranskedja etik, koldioxidminskning.
- Rättvis konkurrens: Antikorruption, kartellslag, respekt för immaterialrätt.
- Arbetstagarrättigheter: Levnadslön, säkra förhållanden, inget barn-/tvingat arbete (t.ex. ETI Base Code).
- Datasekretess: Åtaganden bortom lagminsta (t.ex. GDPR+).
Exempel
- FN Global Compact: 10 principer (mänskliga rättigheter, arbete, miljö, antikorruption).
- ICC Reklamkod: Etisk marknadskommunikation.
- Responsible Business Alliance (RBA): Elektronik leveranskedja kod.
- Forest Stewardship Council (FSC): Hållbar skogsbruk.
- Företagsspecifika: Googles tidigare "Don't Be Evil", Patagonias miljöstandarder.
Begränsningar
Ingen laglig uppföljning; frikörarproblem; varierande rigor; risk för "greenwashing". Mest effektiva när de kombineras med transparens, oberoende verifiering och intressentansvar.
