Örontvistar, i Sverige oftast kallade tvestjärtar, är insekter som känns igen på sitt karakteristiska par av tång- eller pincettliknande bihang i änden av bakkroppen. Trots sitt lite skrämmande utseende är de ofarliga för människor och spelar en viktig roll i naturens kretslopp. Här går vi igenom de viktigaste fakta och egenskaperna hos dessa fascinerande djur.
Tvestjärtarna tillhör ordningen Dermaptera, en grupp som omfattar cirka 2 000 kända arter världen över.
Örontvisten har en avlång, tillplattad kropp som vanligtvis mäter mellan 5 och 50 millimeter. Kroppen är tydligt segmenterad och något böjlig, vilket ger insekten god rörlighet i trånga utrymmen. Som alla insekter har de sex ben samt ett par korta antenner på huvudet.
Det mest framträdande draget är dock paret så kallade cerci – kraftiga tänger – i bakkroppens spets. Deras form och storlek varierar mellan olika arter och används både som skydd och som praktiskt verktyg.
Örontvistar trivs i fuktiga miljöer som fuktig skogsmark, trädgårdar, komposthögar och till och med i urbana områden. Dagtid gömmer de sig gärna i springor, under bark eller stenar, medan de är mest aktiva på natten.
De flesta tvestjärtar är allätare. Huvudfödan består av nedbrytande organiskt material som växtrester, övermogna frukter, döda insekter och små maskar. Vissa arter kan även äta levande växtvävnad, men detta sker oftast endast när de förekommer i stora mängder.
Ett ihärdigt rykte hävdar att örontvistar kryper in i människors öron och skadar trumhinnan. Detta är emellertid högt osannolikt – insekterna uppvisar ingen som helst attraktion till mänskliga öron. Namnet bygger alltså på en ren missuppfattning.
Några arter, särskilt hanarna, kan åstadkomma väsande eller klickande ljud genom att kraftfullt pressa ut luft från specialiserade strukturer under vingarna. Ljuden används troligen för att skrämma bort potentiella fiender.
Tångerna är örontvistens främsta försvarsvapen. Vid hot kan de nypa tag i eller gripa angriparen, och redan synen av de imponerande tängerna avskräcker ofta rovdjur från att attackera.
Örontvistar genomgår en gradvis metamorfos med tre utvecklingsstadier: ägg, nymf och vuxen. En intressant detalj är att honorna uppvisar föräldraomsorg – de vaktar sina äggklumpar tills ungarna kläcks, vilket är ovanligt bland insekter.
Örontvistar betraktas normalt inte som jordbruks- eller trädgårdsskadegörare, eftersom de sällan orsakar nämnvärda skador på grödor. Stora populationer kan dock ibland ge mindre kosmetiska skador på prydnadsväxter.
Trots sin unika kroppsform och sitt lite kusliga namn är örontvistar oftast helt ofarliga för människor. Genom att bryta ner och konsumera organiskt material bidrar de till näringskretsloppet, och deras närvaro är ofta ett tecken på ett friskt och livskraftigt ekosystem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online