Arkeologiska och paleopatologiska bevis bekräftar att förhistoriska människor utövade läkning:
Bevis
- Trepanation: Kraniedrilling (neolitikum och framåt); överlevnadstecken (bensläckning) i många exemplar.
- Frakturhantering: Skånade, justerade ben med kallusbildning.
- Örterester: Pollen/fytoliter i tandkalk, gravgods (vallmo, efedra, vallört, vide).
- Kirurgiska verktyg: Obsidiansknivar, bennålar.
- Shamanistiska artefakter: Skäll, amuletter, hällmålningar som skildrar läkningsritualer.
Praktiker
Troligen utvalda läkare/shamaner som kombinerade empirisk växtkunskap, sårvård och andlig ritual. Kunskap överfords muntligt/lärling.
Begränsningar
- Ingen germteori, anatomi, fysiologi.
- Hög dödlighet från infektion, trauma, förlossning.
- Medellivslängd 30–35 år.
Förhistorisk medicin var pragmatisk, observationsbaserad och kulturellt inbäddad – grundläggande för senare medicinska traditioner.
