Avhållsamhet – att medvetet avstå från vissa njutningar eller behov – har djupa rötter i antikens filosofi och religion. Flera grupper i den grekisk-romerska och judiska världen praktiserade olika former av återhållsamhet, oavsett om det gällde mat, sexualitet eller materiella bekvämligheter. Här är sju av de mest kända.
Pythagoréerna, anhängare till filosofen Pythagoras på 500-talet f.Kr., levde efter stränga renhetsregler. De avstod från kött och vissa andra livsmedel, bland annat bönor, eftersom de trodde på själarnas vandring mellan människor och djur. Kroppslig och andlig renhet sågs som avgörande för själens utveckling.
Orfikerna var medlemmar i en mystisk religiös rörelse knuten till den mytiske sångaren Orfeus. Rörelsen föreskrev vegetarisk kost, renhetsriter och avstående från blodsutgjutelse. Målet var att befria själen från dess jordiska bojor genom rening och inre behärskning.
Stoikerna, en av antikens mest inflytelserika filosofiska skolor, lärde att lycka uppnås genom dygd och självbehärskning. De sökte styra sina passioner och begär snarare än att låta sig behärskas av dem – en form av inre avhållsamhet som ofta benämns apatheia.
Esséerna var en judisk sekt vid Döda havet, känd för sitt gemensamma liv, sina strikta renhetsregler och sitt asketiska levnadssätt. Enligt flera antika källor omfattade många av dem celibat, medan andra levde i äktenskap men med stor återhållsamhet.
Terapeuterna var en judisk asketisk gemenskap i Egypten, beskriven av filosofen Filon från Alexandria. De bodde ensamma i enkla boningar, fastade ofta och avstod helt från äktenskap och sexuellt umgänge för att kunna ägna sig åt kontemplation och bön.
Cynikerna, med Diogenes som mest kända företrädare, förkastade samhällets konventioner och materiella bekvämligheter. Genom ett enkelt, spartanskt liv utan överflöd ville de uppnå självständighet och inre frihet – ett radikalt avståndstagande från status, egendom och njutningar.
Nyplatonikerna, vars främste tänkare var Plotinus på 200-talet e.Kr., såg det materiella som ett hinder för själens förening med det gudomliga. Genom askes, kontemplation och behärskning av kroppsliga begär strävade de efter att rena själen och stiga upp mot en högre verklighet.
Gemensamt för dessa grupper var tron att avhållsamhet inte var ett mål i sig, utan en väg till visdom, renhet eller andlig befrielse. Deras ideal har i sin tur påverkat både den kristna monasticismen och senare tiders idéer om självbehärskning och enkelhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online