Fästingar är små åttafotade parasiter som livnär sig på blod från däggdjur, fåglar och reptiler. De delas in i två huvudgrupper: hårda fästingar och mjuka fästingar. En hård fästing har en hård platta, eller sköld, som täcker ryggen och skyddar kroppen. En mjuk fästing saknar denna sköld och har i stället rynkig hud över hela kroppen. Alla fästingar förlitar sig dock på liknande fysiologiska och anatomiska egenskaper för att hitta en värd och suga dess blod.
Fästingar lever främst i skogs- och gräsmarker och förflyttar sig genom att krypa, eftersom de inte kan flyga. När de kryper upp på en gren eller ett grässtrå väntar de tålmodigt tills en värd passerar förbi. Parasiterna hittar sin föda genom att känna av koldioxiden i djurens utandningsluft. Fästingens framben kan uppfatta koldioxid liksom kroppsvärme, lukt och rörelser. När fästingen sitter på ett grässtrå utför den så kallad lurpassning – den sträcker fram frambenarna och vaggar med dem i luften för att upptäcka ett möjligt offer. Så snart en värd passerar fästingens stig fattar den tag om värden med sina ben.
Fästingar är kända för att suga blod från fåglar, hjortar, möss, nötkreatur, ödlor, hästar och människor. När en fästing fastnat på en värd rör den sig under djurets päls eller hår och väljer en lämplig plats på huden där den börjar suga. Fästingen för in sitt centrala munparti, hypostomen, i värdens hud. Hypostomen är försedd med små hullingar, vilket gör att den sitter mycket fast och är svår för värden att bli av med. Med hjälp av hypostomen pumpar fästingen upp värdens blod i sin kropp, som gradvis sväller upp allt mer under måltiden. Fästingens saliv fungerar samtidigt som ett bedövningsmedel, vilket gör att värden inte känner någon smärta. Saliven verkar även blodförtunnande och håller värdens blod flytande så att fästingen kan fortsätta äta utan avbrott.
Eftersom fästingen sitter fast i värdens hud följer den med värden överallt. Den kan fortsätta suga blod i flera dagar eller till och med veckor åt gången. När fästingen är helt mätt och uppsvälld lossnar munpartiet och den släpper greppet och faller av offret. En honfästing som avslutat sin blodsugning lägger ägg i växter eller bland döda löv. Efter äggläggningen kan mjuka fästingar gå vidare för att suga blod igen och lägga fler ägg, medan hårda fästingar dör efter att ha lagt sina ägg.
Fästingar utgör en fara för människor eftersom de kan bära på sjukdomar. När en fästing suger blod från ett smittat djur kan den överföra sjukdomen till sin nästa värd, eftersom bakterier och virus överlever i fästingens tarm. Exempel på sjukdomar som fästingar kan sprida till människor är borrelia (Lymes sjukdom), fläckfeber (Rocky Mountain spotted fever) och tularemi. Dessa sjukdomar ger ofta influensaliknande symtom som feber, huvudvärk, muskelvärk, utslag, illamående och kräkningar. Om du drabbas av något av dessa symtom efter ett fästingbett bör du alltid söka medicinsk vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online