Vi hör ofta talas om hundfästingar och hjortfästingar, men det finns faktiskt över 800 olika fästingarter världen över. Sekret och mikroorganismer som frigörs i fästingens saliv i samband med bett kan överföra allvarliga sjukdomar. Att kunna skilja mellan de vanligaste arterna gör det lättare att bedöma riskerna efter ett fästingbett.
Hjortfästingen är i USA den art som oftast förknippas med borrelia (Lymes sjukdom). Den förekommer framför allt i nordöstra USA och i den norra delen av Mellanvästern. Fästingarna är mörka till färgen och inte större än en nålspets. De tillhör familjen Ixodidae, de så kallade hårdfästingarna, och känns igen på den tydligt mörka, svarta ryggplattan (skutum) som täcker kroppens ovansida.
Detta är den vanligast förekommande fästingen i USA. Den biter endast sällan människor och söker sig främst till sällskapsdjur. Vuxna hanar är platta och cirka 3 millimeter långa, medan honorna normalt är lika stora. Efter ett blodmål sväller dock honorna kraftigt och kan bli upp till 12 millimeter långa och 6 millimeter breda. Den bruna hundfästingen har en rödbrun färg, men när honan svällt upp antar kroppen en olivgrön ton.
Denna art livnär sig främst på hundar och är en känd bärare av Rocky Mountain-fläckfe. Arten påträffas ofta i Rocky Mountain-regionen, särskilt i delstaterna Idaho, Washington och Oregon. Vuxna fästingar är i regel bruna, men blir kolgrå när de är fullblodade.
Oavsett art gäller samma grundregel: ta bort fästingen så snart som möjligt med en fästingplockare eller en fin, spetsig pincett. Greppa nära huden och dra rakt ut utan att krossa djuret. Spara gärna fästingen för eventuell artbestämning och håll koll på bettstället under några veckor. Kontakta vården om du får ringformiga hudutslag, feber eller huvudvärk, eftersom det kan vara tecken på en fästingburen infektion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online