Liksom alla loppor genomgår människoloppan (Pulex irritans) en livscykel i fyra stadier: ägg, larv, puppa och vuxen. Denna livscykel förklarar hur förbluffande snabbt ett loppangrepp kan spridas – och varför det är så svårt att stoppa.
Människoloppan bars förr i tiden av nästan alla människor i Europa. Kvinnor bar faktiskt pälsar runt halsen inte bara som mode, utan även för att locka till sig och fånga loppor. Idag, tack vare främst förbättrad hygien och levnadsstandard, angriper människoloppan sällan människor. Numera hittas den oftast på grisar och andra däggdjur.
Loppornas ägg är små, cirka 0,5 millimeter stora. De läggs oftast på värddjuret, men eftersom de inte är klibbiga kan de lika gärna falla av och hamna i omgivningen – i sängar, mattor eller golvspringor.
Tillsammans med varje ägg lämnar honan även exkrementer som till största delen består av torkat blod från värddjuret. Detta är näringen som de nykläckta larverna kommer att leva på. Ett stort antal ägg tillsammans med exkrementerna kan se ut som ett pudrigt, salt- och pepparsliknande ämne, ofta kallat "loppskit".
Loppägg är känsliga för klimatet. Vid temperaturer under cirka 10 °C (50 °F) kläcks mycket få ägg alls.
Inom två dagar till två veckor, beroende på temperatur och luftfuktighet, tvingar sig larven ut ur ägget med hjälp av en liten hornliknande struktur på huvudets ovansida. Larven är bara cirka 6 mm lång och börjar omedelbart äta – förutom vuxna loppors exkrementer även annat organiskt material som torkade hudflagor och blodrester.
Efter ungefär en veckas ätande, eller längre om födan är knapp, och efter flera hudömsningar börjar larven spinna in sig i en puppa. Till puppan använder larven både organiskt material från omgivningen, exempelvis damm och textilfibrer, och sitt eget silke. Precis som ägget är larven känslig för miljöförhållanden och överlever inte temperaturer nära fryspunkten.
Inuti sitt skyddande hölje genomgår larven en fullständig metamorfos och omvandlas till en färdigutvecklad loppa. Själva omvandlingen tar ungefär tio dagar.
Den färdiga loppan lämnar dock inte puppan förrän den känner av värme, vibrationer eller den ökade halt av koldioxid och fukt som ett närvarande däggdjur ger upphov till. När loppan inifrån puppan registrerar dessa signaler vet den att en måltid väntar strax utanför – och kommer fram för att attackera omedelbart.
Puppstadiet är extremt robust. Loppor kan ligga vilande i sina puppor i flera månader och vänta tills en lämplig värd passerar förbi. Detta är en av anledningarna till att loppangrepp kan blossa upp plötsligt, till exempel i tomma bostäder eller stugor som varit obeboeliga länge.
En nykläckt loppa är mycket hungrig och rör sig snabbare samt hoppar högre än vad den gör senare i livet. Den vuxna människoloppan är 1–10 millimeter lång och brun till färgen. Dess mest utpräglade kännetecken är de blodsugande mundelarna och de kraftfulla bakbenen som gör att den kan hoppa många gånger sin egen kroppslängd.
För att överleva måste den vuxna loppan få i sig blod från sin värd. Med regelbunden tillgång till blod kan den leva i flera månader; utan blod dör den inom några dagar. En intressant detalj är att endast cirka fem procent av en loppopulation vid varje given tidpunkt består av vuxna individer – resten är ägg, larver eller puppor.
Honor är betydligt fler än hanar bland loppor. Efter parning och ett rikligt blodmål börjar en hona lägga ägg i takt med cirka tjugo per dag, totalt omkring 600 stycken under sin livstid.
Det är denna enorma reproduktionsförmåga som gör att loppangrepp sprider sig så snabbt. Redan tjugofem honor kan på bara trettio dagar ha gett upphov till hela 250 000 loppor. Därför är det avgörande att bekämpa samtliga livsstadier – inte bara de vuxna lopporna – för att bli av med ett angrepp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online