Röntgenstrålar är en form av elektromagnetisk strålning, precis som synligt ljus, men med en betydligt kortare våglängd. Medan synligt ljus har en våglängd mellan 400 och 700 nanometer, ligger röntgenstrålars våglängd typiskt mellan 0,01 och 10 nanometer.
Diffraktion är den spridning som uppstår när en våg passerar genom en liten öppning eller böjer sig runt ett hinder. Hur kraftig diffraktionen blir beror på två faktorer: vågens våglängd samt storleken på öppningen eller hindret.
Eftersom röntgenstrålars våglängd är så kort diffrakteras de inte av de flesta objekt. För att diffraktion ska uppstå krävs öppningar eller hinder som är extremt små – i storleksordningen några nanometer. Vanliga diffraktionsgitter och tunna filmer har helt enkelt för stora strukturer i förhållande till röntgenstrålarnas våglängd, vilket är anledningen till att ingen märkbar diffraktion sker.
Röntgenstrålar kan dock diffrakteras av kristaller. I en kristall är atomerna ordnade i ett regelbundet mönster, och avståndet mellan atomerna ligger i samma storleksordning som röntgenstrålarnas våglängd. Detta gör att röntgenstrålar kan diffrakteras av atomerna i kristallen.
Denna egenskap utnyttjas inom röntgenkristallografi, där diffraktionsmönstret analyseras för att bestämma kristallens inre struktur – en teknik som varit avgörande inom kemi, materialvetenskap och biologi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online