Strålbehandling kan leda till järnbrist och anemi genom flera sammanflätade mekanismer. Att förstå dessa vägar hjälper kliniker att övervaka och hantera blodhälsa under och efter behandling.
Vesentliga mekanismer
- Benmärgsupphämmning: Strålfält som täcker bäcken, ryggmärg, revben eller bröstben bestrålar aktiv märg, minskar röda blodkroppsproduktion (normocytär/normokrom anemi). Dos över 20–30 Gy orsakar signifikant myelosupression.
- GI-mukosit och malabsorption: Buk- eller bäckenstrålning skadar duodenum och jejunum slemhinna, försvårar upptag av både heme- och icke-hemejärn. Kronisk blodförlust från radiationsproktit eller enterit utarmar ytterligare järnförråd.
- Inflammationsdriven järnsequestrering: Strålning utlöser cytokinfrigivning (IL-6, TNF-α), vilket ökar hepcidin. Hepcidin nedbryter ferroportin, fångar järn i makrofager — skapar funktionell järnbrist trots adekvata förråd.
- Minskat näringsintag: Odynofagi, illamående, smakförändringar från behandling kan sänka kosttillförsel av järn.
Övervakning och hantering
- Kontrollera Hb, ferritin, transferrinsättning (TSAT), och CRP var 1–3 månad under och efter strålning.
- Oralt järn om ferritin <100 ng/mL eller TSAT <20 % — men GI-toxicitet kan begränsa tolerans.
- IV-järn (ferrik karboksymaltos, järnsackaros) kringgår absorptionsproblem och fungerar bra i inflammatoriska tillstånd.
- Erytropoies-stimulerande substanser (ESA) om Hb <10 g/dL under chemo/strålning, per riktlinjer.
- Behandla aktiv blödning (t.ex. endoskopisk argongasckoagulation för radiationsproktit).
Multidisciplinärt samarbete mellan strål-onkologi, hematologi, gastroenterologi och nutrition optimerar hemoglobin-nivåer och livskvalitet.
