Att diagnostisera uppmärksamhetsstörning, ofta kallad ADD, hos vuxna kräver en grundlig och omfattande utredning för att en korrekt diagnos ska kunna ställas. Beteenden från tidig barndom, i kombination med andra omfattande tester, används för att kunna fastställa ADD hos vuxna. Liksom vid många andra tillstånd innefattar en korrekt utredning även att utesluta andra sjukdomar som kan efterlikna ADD-symtom. Symtomen kan vara besvärliga i vardagen eller till och med kraftigt funktionsnedsättande.
Observera att begreppet ADD idag oftast ingår i den övergripande diagnosen ADHD (uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet), men termen används fortfarande ofta för att beskriva ADHD utan överaktivitet.
Enligt Dr. David B. Sudderth, författare till "Adult ADD – The Complete Handbook", måste minst en av två huvudsakliga beteendeavvikelser ha förekommit under barndomsåren i mer än sex sammanhängande månader för att kunna bidra till en korrekt ADD-diagnos hos vuxna.
Det första kriteriet benämns ouppmärksamhet. Läkare går igenom en omfattande utredning för att se om patienten har en barndomshistorik med faktorer som kan klassas som ouppmärksamhet, exempelvis oförmåga att fullfölja instruktioner, att ofta tappa bort saker som behövs för vardagliga aktiviteter, eller att regelbundet vara glömsk i vardagen.
Det andra kriteriet rör beteendeproblem kopplade direkt till hyperaktivitet eller impulsivitet. Konstant rastlöshet samt svårigheter att vänta tålmodigt med att svara på en fråga eller att stå i kö är exempel på hyperaktivt och impulsivt beteende.
Det är viktigt att dessa beteendeproblem har funnits före sju års ålder. Andra viktiga faktorer är att beteendeproblemen förekommer inom mer än ett område av livet, till exempel både i arbetslivet och hemma. Det måste också konstateras att problemen inte enbart beror på andra psykiska tillstånd eller personlighetssyndrom, och att svårigheterna orsakar betydande komplikationer i sociala sammanhang.
Utöver en noggrann genomgång av barndomshistoriken genomförs även neuropsykologisk testning hos vuxna som misstänks ha ADD. Wender Utah Rating Scale är ett frågeformulär som belyser barndomsbeteendet hos vuxna med misstänkt ADD. Andra frågeformulär är utformade specifikt för vuxna och hur deras beteende påverkar deras nuvarande liv, enligt American Journal of Psychiatry.
Symtom på vissa sjukdomar kan likna ADD-symtom, vilket riskerar att leda till en felaktig diagnos, enligt Dr. Sudderth. Vissa symtom vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) liknar dem vid ADD. Även vissa neurologiska sjukdomar, såsom pannlobssjukdom och epilepsi, kan ha överlappande symtom. En utvärdering av barndomshistoriken är därför avgörande för att kunna konstatera att symtomen har funnits sedan tidig ålder.
Efter att en diagnos har ställts ordinera de flesta läkare traditionella läkemedel, såsom Ritalin, Dexedrine, Adderall och Cylert, som enligt Dr. Sudderth är de mest använda ADD-läkemedlen. I vissa situationer kan den behandlande läkaren välja att ordinera ett antidepressivt läkemedel, såsom Tofranil, Elavil, Paxil eller Effexor, vilka har visat sig vara effektiva för många med ADD. Andra mer okonventionella behandlingar kan vara blodtryckssänkande läkemedel, såsom betablockerare, eller till och med antiepileptika (Depakote eller Tegretol).
När en läkare eller patient är tveksam till att inleda läkemedelsbehandling finns andra alternativ. Enligt Dr. Sudderth kan psykoterapi, gruppterapi och biofeedback ge patienterna positiva resultat. Andra icke-traditionella terapier kan innefatta kostomläggning, vitamin- och mineraltillskott samt kinesiologi.
Icke-traditionella preparat, såsom ginkgo, ginseng eller grönt te, sägs ha vissa läkande effekter. Även om vissa personer väljer att inkludera dessa tillskott vid behandling av ADD krävs fler studier för att fastställa deras effektivitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online