Myelodysplastiskt syndrom (MDS) är en samling besläktade sjukdomar i benmärgen som påverkar bildningen av blodkroppar. Syftet med kemoterapi vid MDS är framför allt att bromsa sjukdomens utveckling snarare än att bota den helt. Vilken behandling som väljs beror bland annat på patientens ålder, allmänna hälsa och hur aggressiv sjukdomen är.
Den stödjande vården är en viktig grundpelare i behandlingen av MDS. Den omfattar blodtransfusioner för att kompensera bristen på röda blodkroppar samt injektioner av erytropoietin, ett hormon som stimulerar kroppens egen produktion av röda blodkroppar. Eftersom patienter med MDS har ökad infektionsrisk används också antibiotika regelbundet för att behandla infektioner.
Azacitidin (Vidaza) kan försena övergången från MDS till akut myeloisk leukemi och förbättrar därmed överlevnaden hos många patienter. Läkemedlet ges vanligtvis till patienter med låga blodvärden och är en av de mest använda medicinska behandlingarna vid högrisk-MDS.
Decitabin (Dacogen) gör att de omogna myeloiska cellerna i benmärgen mognar snabbare. Dess verkan liknar azacitidinens och även detta läkemedel bromsar utvecklingen av MDS mot leukemi.
Lenalidomid (Revlimid) är ett immunmodulerande läkemedel som påverkar immunförsvaret och är släkt med ämnet talidomid. Det används främst hos patienter med den kromosomavvikelse som kallas 5q-, där behandlingen ofta ger god effekt på blodvärdena och kan minska behovet av transfusioner.
Antitymocytglobulin (ATG) hämmar de vita blodkropparnas aktivitet. Detta kan vara till hjälp i fall där vita blodkroppar stör benmärgens produktion av röda blodkroppar, vilket kan förbättra blodvärdena hos vissa patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online