Kaniner tar hand om sina ungar på ett sätt som skiljer sig markant från många andra däggdjur. Honan diar sina killingar enligt ett mycket specifikt mönster, som är en anpassning till artens liv i det vilda. Här går vi igenom hur kaninens amning fungerar, från mjölkproduktion till avvänjning.
Till skillnad från exempelvis hundar och katter sitter kaninens mjölkkörtlar på bukens undersida, alldeles intill ljumsken. En vuxen hona har normalt mellan åtta och tio spenar. Under dräktigheten utvecklas körtlarna, och i samband med förlossningen sätts mjölkproduktionen igång genom hormonella förändringar i kroppen.
Kaninungar, så kallade killingar, föds mycket omogna. De kommer till världen blinda, döva och helt utan päls, vilket gör dem totalt beroende av moderns mjölk och värme under de första levnadsveckorna. Mjölken är därför ovanligt näringsrik, med höga halter av protein, fett och vitaminer som behövs för en snabb tillväxt.
Det mest överraskande med kaniners amning är dess frekvens. En kaninhona diar normalt sina ungar endast en gång per dygn, vanligtvis under natten eller tidigt på morgonen. I det vilda är detta en skyddsstrategi: genom att vistas kort vid boet drar hon inte rovdjurs uppmärksamhet till killingarna. Amningen går fort, ofta på bara några minuter, men den energirika mjölken gör att ungarna ändå ökar i vikt snabbt.
Runt två till tre veckors ålder börjar killingarna smaka på fast föda, som hö, pellets och gröna blad, samtidigt som de fortsätter dia. Mellan sex och åtta veckors ålder sker den fullständiga avvänjningen, och honans mjölkproduktion minskar successivt i takt med att ungarna blir mer självständiga.
Även om kaninhonor kan framstå som frånvarande, eftersom de lämnar boet under större delen av dygnet, är de i själva verket mycket omsorgsfulla mödrar. Deras sparsamma besök är just ett uttryck för god omsorg – ett beteende som skyddar de känsliga ungarna från rovdjur och håller boet tryggt tills killingarna är redo att klara sig själva.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online