Pigmentdispersionssyndrom (PDS) är en ögonsjukdom där de pigmentgranuler som ger ögat dess färg lossnar från regnbågens (iris) baksida och samlas i ögonvätskan, det så kallade kammarvattnet. I sig utgör PDS inget hot mot hälsan eller synen, men enligt Glaucoma Research Foundation samlas dessa flagiga granuler i ungefär en tredjedel av fallen i ögonets avloppskanaler. Det orsakar en blockering som i sin tur leder till ett förhöjt tryck inne i ögat.
Denna tryckökning kan resultera i pigmentglaukom (PG) samt skador på synnerven, vilket kan hota synförmågan om det inte upptäcks och behandlas i tid.
PDS är ett relativt ovanligt tillstånd och drabbar oftast vita, närsynta män mellan 30 och 50 års ålder, enligt Handbook of Ocular Disease Management. Orsaken är okänd, men tillståndet verkar bero på en anatomisk avvikelse där ögats regnbåge och linsens fibrer gnuggar mot varandra. Denna anatomiska förändring kan ha genetiska orsaker, men ett säkert samband har ännu inte kunnat fastställas.
PDS ger vanligtvis inga symtom och upptäcks därför oftast vid rutinmässiga ögonundersökningar. För att ställa diagnosen undersöker optiker eller ögonläkare ögat med hjälp av ljus och kan då se granulära, bruna band som liknar smält choklad på olika delar av ögat.
Om PDS har övergått i pigmentglaukom kan symtomen omfatta suddig syn, ögonsmärta och färgade ringar (haloeffekter) runt ljuskällor. Enligt Handbook of Ocular Disease Management kan dock även PG vara helt symtomfritt, vilket gör regelbundna kontroller extra viktiga.
Eftersom PDS i sig inte orsakar några besvär ordineras ingen direkt behandling. Patienterna följs i stället upp som högriskpatienter för glaukom och bör genomgå professionella ögonkontroller tre till fyra gånger per år för att avgöra om PDS har utvecklats till PG.
Om pigmentglaukom konstateras är den primära behandlingen ögondroppar ur läkemedelsgruppen miotika, enligt Glaucoma Research Foundation. Om dessa inte ger tillräcklig effekt kan andra läkemedel, exempelvis betablockerare, behövas för att sänka det intraokulära trycket. Även laserbehandlingar kan komma ifråga.
Miotikas användbarhet begränsas delvis av att läkemedlen kan orsaka suddig syn. En kirurgisk metod som kallas laseriridotomi, där små hål skapas i regnbågen för att avlasta trycket, verkar bara vara effektiv hos en del patienter, enligt Glaucoma Research Foundation. Detsamma gäller lasertrabekuloplastik, ett annat kirurgiskt alternativ som hjälper till att öppna ögonens avloppssystem.
Eftersom PG ofta utvecklas relativt snabbt och kan leda till synförlust kan en kombination av flera behandlingsmetoder bli nödvändig för att skydda synen.
Det tycks finnas ett samband mellan vissa träningsformer, som löpning och basket, och en ökad risk att PDS utvecklas till PG. Sambandet beror sannolikt på fysiska stötar och vibrationer, som gör att fler pigmentgranuler gnids loss från regnbågen, enligt Glaucoma Research Foundation.
Patienter som har fått diagnosen PDS eller PG bör därför diskutera sina träningsvanor med sin ögonspecialist för att få individanpassade råd och minimera risken för fortsatt skada på synnerven.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online