Ögat kan uppfatta optiska illusioner i många olika situationer. De kan dyka upp i vardagen, till exempel när ett stillastående föremål plötsligt verkar röra sig. Alla sådana illusioner har en gemensam förklaring: hjärnans synområde feltolkar den visuella information som ögat levererar.
Fotoreceptorcellerna i ögat kallas stavar och tappar och finns i näthinnan. Totalt finns det cirka 126 miljoner stav- och tappceller som samlar in ljus från omgivningen. Insignalerna från dessa celler leds vidare till ungefär en miljon gangliecellaxoner, som tillsammans bildar synnerven. Synnerven transporterar sedan den visuella signalen till hjärnan.
Den här komprimeringen av visuell information innebär att data som skickas till hjärnans synområde ibland tolkas fel – och resultatet blir en optisk illusion.
Occipitalloben, som ligger längst bak i hjärnan, utgör hjärnans synområde. Vänster occipitallob bearbetar högra halvan av synfältet, medan höger occipitallob bearbetar vänstra halvan. Kombinationen av de två bilderna är det som ger oss förmågan att uppfatta djup.
Vissa rumsliga mönster och vissa typer av rörelser får dock hjärnan att feltolka informationen, vilket skapar en optisk illusion.
Denna typ av illusion handlar om hur ögat och synsystemet tolkar en stillastående form i omgivningen. Det klassiska exemplet är ansikte/vas-illusionen: två ansikten i profil som vetter mot varandra, vars konturer tillsammans bildar siluetten av en vas. Beroende på vilken del betraktaren fokuserar på ser hen antingen en vas eller två ansikten.
Hjärnans synområde måste snabbt tolka bilden den tar emot. Vid figur/botten-illusioner väljer hjärnan ett objekt att fokusera på – figuren – medan resten behandlas som bakgrund. I vissa situationer kan denna tolkning dock växla fram och tillbaka.
I occipitalloberna finns specialiserade synsceller som bearbetar rörelser. Dessa celler kan genomgå sensorisk adaptation, alltså anpassa sig efter en pågående stimulus. Ett känt exempel är vattenfallsillusionen.
Om en person betraktar ett vattenfall i rörelse i flera minuter och sedan omedelbart tittar på en stillbild av samma vattenfall, kommer bilden att verka röra sig uppåt. Orsaken är att syncellerna har anpassat sig till den nedåtgående rörelsen. För att skydda oss från åksjuka motverkar andra synceller kontinuerligt denna rörelse. När den verkliga rörelsen upphör blir de celler som arbetat med att hålla balansen lurade – deras neurala anpassning får dem att uppfatta det stillastående objektet som rör sig uppåt.
Hjärnans synområde använder avståndsledtrådar för att bedöma hur stort ett objekt är. Därför vet vi att en bil fortfarande är ett stort föremål även när den står flera hundra meter bort – trots att den vid det avståndet bara skulle mäta några centimeter om vi höll upp en linjal på armlängds avstånd. Eftersom hjärnan vet att bilar är stora, förstorar den vår uppfattning av bilden.
Detta fenomen syns bäst vid solnedgången. Solen befinner sig på samma avstånd från jorden – cirka 150 miljoner kilometer – oavsett var på himlen den befinner sig. På eftermiddagen, när solen står högt, ser den dock mycket mindre ut än när den ligger vid horisonten under soluppgång eller solnedgång. Vid horisonten kan hjärnan tolka solen som långt borta, vilket ger en upplevd förstoring. När solen står högt på himlen saknas djupledtrådar – och därmed också den upplevda förstoringen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online