Färgblindhet innebär en nedsatt förmåga att se färger. Egentlig total färgblindhet är dock mycket ovanligt – de flesta med färgseendefekt kan se färger i någon utsträckning. Vanligare är att personen har svårt att skilja mellan vissa färger eller uppfattar dem förvrängt.
Röd-grön färgblindhet är den vanligaste formen av färgseendefekt. Enligt Mayo Clinic drabbar den ungefär 1 av 12 män med nordeuropeiskt påbrå. Kvinnor kan också påverkas, men tillståndet är betydligt ovanligare hos dem – mindre än 1 procent.
Ögat kan liknas vid en kamera, där näthinnan motsvarar filmen. Färgfilm innehåller specialkemikalier som omvandlar ljus till en färgbild. Med tiden kan dessa kemikalier brytas ned eller slitas ut, vilket ger en förvrängd bild. Näthinnan fungerar på ett liknande sätt: den innehåller tappar som reagerar på olika färger. Vid röd-grön färgblindhet saknas de röda och gröna tapparna helt eller delvis, vilket gör att bilden uppfattas förvrängd.
Nedsatt färgseende förekommer i varierande grad. En person med ett lindrigt fall kan se rött och grönt men ha svårt att skilja mellan olika nyanser av respektive färg. Till exempel kan mörkgrönt se identiskt ut med ljusgulgrönt. Någon med en svårare grad kanske inte alls kan se rött eller grönt – båda färgerna framstår då som nyanser av brunt eller grått.
Föräldrar upptäcker ofta inte att deras barn är färgblint förrän barnet börjar lära sig färger och får problem med att identifiera röda och gröna föremål, eller att skilja dem åt.
Det vanligaste testet för nedsatt röd-grönt färgseende använder flerfärgade prickmönster, så kallade Ishihara-plattor. För personer med normalt färgseende syns en siffra eller bild tydligt mot ett fält av prickar. För personer med röd-grön färgblindhet kan mönstret framstå som svagt eller som formlösa fläckar.
Sjukdomar, skador och åldrande kan alla påverka färgseendet, men röd-grön färgblindhet är oftast ärftlig. Genen ärvs via X-kromosomen och är därför vanligare hos män. Det beror på att mamman alltid bidrar med en X-kromosom medan pappan antingen bidrar med en X- eller en Y-kromosom – flickor är XX och pojkar XY. Om modern vidarebefordrar genen till sin son kan faderns Y-kromosom inte motverka genen på X-kromosomen. Om hon däremot ger genen till sin dotter kommer faderns X-kromosom att motverka genen, såvida inte fadern själv har nedsatt färgseende. Döttrarna blir då bärare av genen utan att själva ha nedsatt färgseende.
Människor med nedsatt färgseende lever friska och produktiva liv, men vissa uppgifter kan vara svårare att utföra. De kan exempelvis ha svårt att identifiera vissa livsmedel eller avgöra om frukt och grönsaker är mogna enbart genom att titta på dem. Trafikljus kan också ställa till problem – särskilt enkla signaler som kan visa antingen rött eller gult.
Enligt lagen får personer med nedsatt röd-grönt färgseende inte ha vissa yrken inom transportbranschen, och tillståndet kan även utgöra ett hinder för att göra militärtjänst. Det finns ingen botande behandling, men tonade glasögonlinser kan användas för att skärpa synen. Linserna gör det inte möjligt att se färger, men de kan hjälpa föremål att sticka ut tydligare från omgivningen.
Intressant nog visade en studie från University of Calgarys antropologiska institution att djur med nedsatt färgseende kan ha en oväntad fördel: de är bättre på att se igenom kamouflage än djur med bredare färgseende.
Ögat behöver tillräckligt med ljus för att kunna tolka färger. I svagt ljus framstår färger som matta och kan till och med se gråa eller bruna ut. För att få en känsla för hur det är att leva med nedsatt färgseende kan du försöka betrakta färgade föremål i månljus eller i ett mörkt rum.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online