Fuchs dystrofi är en ögonsjukdom som utgör den vanligaste orsaken till hornhinnetransplantationer i USA. Sjukdomen utvecklas långsamt; läkare kan ibland se de första tecknen redan när patienten är i 30–40-årsåldern, men synnedsättningen brukar inte börja förrän i 50–60-årsåldern.
Tillståndet kallas även Fuchs endoteldystrofi eller Fuchs hornhinnedystrofi, eftersom det drabbar endotelet – ett tunt lager celler som klär hornhinnans insida. Dessa celler ansvarar för att pumpa bort överflödig vätska ur hornhinnan. Hos en person med Fuchs dystrofi börjar cellerna gradvis dö, vilket leder till att vätska ansamlas i hornhinnan. Detta ger i sin tur upphov till svullnad och grumling av hornhinnan, vilket försämrar synskärpan.
I takt med att sjukdomen fortskrider kan små blåsor bildas i endotelet. Bläsorna kan växa sig större och så småningom spricka, vilket orsakar smärta i ögat.
Den bakomliggande orsaken till Fuchs dystrofi är okänd, men sjukdomen kan ärvas. Om någon av föräldrarna har tillståndet är risken 50 procent att barnet också utvecklar det. Sjukdomen drabbar dessutom något fler kvinnor än män.
Vanliga symtom vid Fuchs dystrofi är smärta i ögat, dimmig eller disig syn, ljuskänslighet, färgade ringar runt ljuskällor samt en syn som tenderar att bli sämre under dagens lopp. När sjukdomen fortskrider kan allvarligare komplikationer utvecklas, exempelvis bestående synförlust eller återkommande, intensiv smärta.
En undersökning med spaltlampa kan hjälpa läkaren att avgöra om patienten har Fuchs dystrofi. Vid denna undersökning används ett mikroskop med låg förstoring tillsammans med en tunn stråle av högiintensivt ljus för att noggrant studera strukturerna i ögats framdel.
Kompletterande tester, såsom pachymetri (mätning av hornhinnans tjocklek), speglarmikroskopi (granskning av endotelcellerna) och en synprövning, kan hjälpa till att bedöma hur långt sjukdomen har hunnit fortskrida.
Det finns flera behandlingar som kan lindra symtomen vid Fuchs dystrofi, exempelvis ögondroppar som drar ut vätska ur hornhinnan, speciella kontaktlinser eller kirurgiska ingrepp för att skydda hornhinnan och täcka sår som kan uppstå på dess yta.
Det enda botemedlet är dock en hornhinnetransplantation. Antingen ersätts hela hornhinnan, eller så används donatorvävnad för att enbart byta ut hornhinnans innersta lager vid så kallad djup lamellär keratoplasti (DLK). DLK kan vara ett bättre alternativ för vissa patienter, eftersom inga stygn behövs och återhämtningstiden är kortare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online