Trichotillomani, eller tvångsmässigt hårplockande, är ett tillstånd som innebär ett starkt tvång att rycka ut sitt eget hår. Det kan gälla ögonfransar, ögonbryn eller annan kroppsbehåring, inklusive håret på huvudet. Plockandet sker oftast med händerna, men det är inte ovanligt att personen använder pincetter eller borstar för att ta bort hår.
Trichotillomani klassificeras allt oftare som en impulskontrollstörning och kan ses både som en vana och som ett beroende. Tillståndet liknar tvångssyndrom (OCD), men kan i många fall snarare jämföras med nagelbitning. Forskning pekar mot att tillståndet kan komma att omklassificeras som ett så kallat kroppsfokuserat repetitivt beteende.
Det finns även genetiska faktorer bakom trichotillomani. Kopplingar har påvisats mellan hårplockande och Tourettes syndrom, som kännetecknas av ofrivilliga rörelser och ljud. Oregelbundna rörelser och tvångsmässigt hårplockande kan bero på obalans i signalsubstanserna serotonin och dopamin i hjärnan.
Trichotillomani debuterar vanligtvis vid omkring 12 års ålder, men kan i vissa fall uppstå redan vid ett års ålder. Ett litet barn kan exempelvis dra sig i håret vid läggdags eller under natten. Hos tonåringar kan stress kring läxor, projekt och prov förvärra problemet – pressen kan kännas övermäktig och utlösa hårplockandet, eftersom personer med trichotillomani ofta har svårt att hålla stilla och fokusera under längre perioder.
Hårplockande är ofta ett sätt att hantera stress eller ångest, men många andra negativa känslor kan också ligga bakom. En förklaring är att beteendet ger positiv förstärkning: det kan kännas skönt att stryka hår mot ansiktet, eller ge en känsla av tillfredsställelse att rycka ut hårstrån. Dessa positiva känslor skapar en upplevelse av välbefinnande och kontroll.
Hårplockandets inverkan på vardagen varierar från person till person. De som lyckas hantera sitt beteende är ofta medvetna om vilka situationer som utlöser det, till exempel aktiviteter där händerna är lediga. Att bära handskar eller sysselsätta sig med aktiviteter som stickning kan vara effektivt. Kort och väl omhändertaget hår kan dessutom göra det svårare att plocka. Att be nära vänner eller familj påpeka när du drar i håret kan hjälpa dig att bli mer medveten om beteendet.
När trichotillomani inte hanteras effektivt kan det leda till låg självkänsla, depression och ångest. Hårplockandet kan även påverka hårtillväxten så att den blir onormal, och karpaltunnelsyndrom är en annan känd risk. Vissa personer äter det utdragna håret, vilket kan leda till en så kallad trichobezoar – en hårboll i mag-tarmkanalen. Detta kan orsaka allvarliga problem som viktnedgång, kräkningar, tarmblockering och i värsta fall dödsfall. Suicidtankar förekommer också hos en del drabbade.
Många med synligt håravfall undviker situationer där hårförlusten blir uppenbar. De badar inte, klipper inte håret eller vistas inte utomhus när det blåser. Peruker eller konstgjorda ögonfransar kan användas för att dölja den glesa hårväxten.
Om hårplockandet känns okontrollerbart är det dags att prata med en läkare. Fråga vad som kan ha orsakat besvären och vilka behandlingsalternativ som finns. Läkemedel kan ofta bidra till förbättring, men se till att fråga om möjliga biverkningar samt hur stor förbättring du kan förvänta dig. Din läkare kan remittera dig vidare till en psykiater, som gör en mer fördjupad utredning med frågor om varför du drar i håret och hur ditt psykiska mående ser ut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online