Ett negativt blododlingsprov utesluter inte att du har herpes. Blododling används nämligen sällan för att diagnostisera herpes, eftersom viruset normalt inte går att påvisa direkt i blodet – inte ens vid ett aktivt utbrott.
Vid en blododling försöker man odla bakterier eller virus från ett blodprov. Herpes simplex-virus (HSV) cirkulerar dock sällan i blodströmmen. Virus ligger i stället vilande i nervknutor nära huden och aktiveras endast lokalt vid utbrott. Det innebär att en blododling ofta blir negativ även hos personer som bär på viruset.
Virusodling eller PCR-test från sår: Vid aktiva symtom tar vården ett svep med en pinne från en blåsa eller ett sår. Provet analyseras sedan med PCR (polymeraskedjereaktion), som påvisar virusets arvsmassa med hög säkerhet. Detta är den vanligaste och mest tillförlitliga metoden när utbrott pågår.
Antikroppstest (blodserologi): Ett vanligt blodprov kan mäta antikroppar mot HSV-1 och HSV-2 och visa om du någon gång kommit i kontakt med viruset. Resultaten kan dock vara svårtolkade – antikroppar kan ta flera veckor att utvecklas efter en smitta, och testerna kan ibland ge falskt negativa eller ospecifika svar.
Om proven var blododlingar säger de i praktiken inget säkert om huruvida du har herpes eller inte. Var de däremot antikroppstest som var negativa, kan det tyda på att du inte smittats – men endast om tillräckligt lång tid har passerat sedan en eventuell smitta.
Har du symtom som misstänks bero på herpes, exempelvis återkommande blåsor eller sår kring munnen eller könsorganen, kontakta din vårdcentral eller en hudspecialist. De kan ta rätt sorts prov vid rätt tidpunkt, ställa en säker diagnos och vid behov ordinera behandling, till exempel antivirala läkemedel såsom aciklovir eller valaciklovir.
Undvik självdiagnos och egenbehandling – felaktig eller försenad behandling kan förvärra besvären och öka risken för smittspridning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online