Humant papillomvirus (HPV) är en virusgrupp som infekterar slemhinnor och hud. Det finns över 100 olika typer av viruset, och histologin – alltså den mikroskopiska bilden av vävnadsförändringarna – kan ibland hjälpa till att avgöra vilken typ som är inblandad, men inte alltid. Vanliga vårtor på händer och fötter orsakas av vissa HPV-typer och smittar via direkt hudkontakt. Cirka 30 typer sprids däremot enbart genom direkt genital kontakt.
Varje genital HPV-typ har fått ett nummer i den ordning typerna upptäckts, till exempel HPV 6. Virusetyperna delas in i två grupper: lågrisk- och högrisktyper. Omkring ett dussin typer räknas som lågrisk eftersom de inte kan orsaka livmoderhalscancer hos kvinnor. De kan dock ge könsorganvårtor (kondylom) – typerna 6 och 11 ligger bakom cirka 90 procent av alla utbrott.
Mer än ett dussin typer klassificeras som högrisk, eftersom de kan ge upphov till onormal celltillväxt på livmoderhalsen. Om dessa cellförändringar inte tas bort kan de med tiden utvecklas till livmoderhalscancer. Ungefär 70 procent av all livmoderhalscancer orsakas av typerna 16 och 18.
Enligt tidskriften Journal of Clinical Pathology visade en studie av histologin vid HPV-relaterade cellförändringar att konventionell histologi inte kunne skilja mellan HPV typ 6 (lågrisk) och typ 16 (högrisk). För vårtor orsakade av typerna 3, 4 och 6 fanns det dock ett samband mellan vårtornas utseende i mikroskopet och virustyp. Skillnaderna syns framför allt i cellkärnornas form – kärnan är den del av cellen som styr tillväxt och celldelning.
Det första synliga tecknet på HPV-infektion är oftast genitala vårtor. De uppträder vanligen som en eller flera knölar som kan se blomkålsliknande ut. Vårtorna kan vara stora eller små, platta eller förhöjda, och sitter både på insidan och utsidan av slidan. Det kan dröja veckor, månader eller till och med år efter sexuell kontakt med en smittad partner innan vårtorna visar sig.
Livmoderhalscancer orsakad av HPV ger i regel inga symptom förrän sjukdomen är relativt långt framskriden. Ett cellprov från livmoderhalsen (PAP-test) är därför ofta det enda sättet att upptäcka cancern i tid.
Histologin vid godartade HPV-relaterade förändringar omfattar bildandet av genitala vårtor samt andra lindriga cellförändringar, både inuti och utanför slida och ändtarm. Cellerna kännetecknas av en förstorad, oregelbunden kärna omgiven av en tydlig ”halo”. Alla dessa cellförändringar betraktas som lågrisk.
Histologin vid precancerösa eller cancerösa (maligna) förändringar innefattar i stället måttliga till svåra grader av onormal celltillväxt. Dessa högriskförändringar kan omfatta carcinoma in situ, det vill säga en ansamling av cancerceller som ännu inte spridit sig till andra delar av kroppen. Risken för invasiv cancer ökar i takt med att cellförändringarnas svårighetsgrad ökar.
Sexuell avstinens är det absolut bästa skyddet mot HPV, men är sällan en realistisk väg framåt. Kondom ger ett begränsat skydd eftersom viss genital hudkontakt ändå uppstår. Kom också ihåg att en person kan bära på viruset helt utan synliga tecken.
Ett vaccin mot HPV 16 och 18, Gardasil, har funnits tillgängligt sedan länge och ges idag till både flickor och pojkar. Vaccinationen rekommenderas helst vid 11–12 års ålder, men kan ges även senare i livet. I Sverige ingår HPV-vaccin numera i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn, och dagens vaccin skyddar dessutom mot typerna 6 och 11, som orsakar kondylom.
Det finns idag ingen bot mot HPV. Symptom som genitala vårtor kan behandlas effektivt, men de kan återkomma. Även män kan smittas, och HPV är en känd orsak till anal- och peniscancer – för män finns dock ingen motsvarande rutintestning för högrisktyper av viruset. Unga som är sexuellt aktiva är ofta omedvetna om att varje form av genital kontakt kan överföra viruset, även utan fullständigt samlag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online