Lungtuberkulos är en allvarlig sjukdom som fortfarande kräver många liv världen över. Trots att både förebyggande åtgärder och behandlingsmetoder är välkända globalt dör betydande antal människor av sjukdomen varje år – framför allt i mindre utvecklade länder i Afrika, Sydamerika och Asien. Faktorer som fattigdom och hiv bidrar till att sjukdomen består. Det finns flera olika metoder för att diagnostisera lungtuberkulos, och tidig upptäckt är avgörande för en lyckad behandling.
Tuberkulos (förkortas ofta TB) är en infektionssjukdom som främst drabbar lungorna. Bakterien orsakar inflammerade sår, så kallade granulom och kaverner, inne i lungvävnaden. Detta leder till återkommande hosta, och i senare skeden kan blod synas i upphostningen. Sjukdomen orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis. Även om den i första hand angriper lungorna kan den spridas till andra organ i kroppen, exempelvis lymfkörtlar, skelett och hjärnhinnor. De flesta fall rapporteras från utvecklingsländer i Asien, Afrika och Sydamerika.
Tuberkulos smittar via luftvägar. En person kan bli smittad genom att andas in små droppar som en redan smittad person hostar eller nyser ut. Det farliga med sjukdomen är att bakterien kan ligga vilande i kroppen i många år utan att ge några symtom – den smittade kan helt ovetande bära på infektionen. Detta kallas latent tuberkulos. I andra fall kan den aktiva sjukdomen bryta ut redan inom några veckor efter smittotillfället, vilket kräver snabb medicinsk insats.
Vid en biopsi tas ett vävnadsprov från det drabbade området i kroppen. Vanligtvis för kirurgen in en tunn nål genom ett ihåligt rör för att samla vävnad. Ibland används öppen biopsi, vilket innebär en operation i narkos. Vävnadsprovet analyseras sedan i mikroskop, och ett positivt fynd bekräftar tuberkulosinfektion varefter korrekt behandling kan sättas in.
Röntgen används ofta som första undersökning vid misstanke om lungtuberkulos. Metoden bygger på elektromagnetisk strålning – maskinen skickar ut röntgenpartiklar, så kallade fotoner, som passerar genom kroppen. Bilder på de drabbade delarna, till exempel lungorna, fångas upp på en skärm och fotograferas. Läkaren letar efter typiska tecken på tuberkulos, som fläckiga skuggor eller håligheter i lungvävnaden, och kan därefter ställa diagnos.
En datortomografi av bröstet kan också påvisa tuberkulos. Patienten ligger på ett smalt bordliknande underlag som långsamt glider genom tomografens öppning. Under undersökningen registreras detaljerade bilder av bröstkorgen och lungregionen. Med hjälp av dessa bilder kan läkare bedöma omfattningen av en eventuell infektion och upptäcka förändringar som inte alltid syns på vanlig röntgen.
Lungtuberkulos kan även diagnostiseras med bronkoskopi. Ett flexibelt eller stelt instrument förs ner i lungorna via munnen eller näsan. Undersökningen utförs i allmän narkos. När tuben nått lungorna kan läkaren direkt granska slemhinnorna visuellt och samtidigt ta prov, exempelvis sköljvätska eller vävnadsbiopsier, för laboratorieanalys.
Ett av de viktigaste diagnossätten är analys av upphostat slem, sputum. Provet undersöks mikroskopiskt efter speciell färgning och odlas för att påvisa tuberkelbakterien. Moderna molekylärbiologiska tester, som PCR, kan ge svar inom några timmar och visar samtidigt om bakterien är resistent mot vanliga läkemedel – något som är avgörande för val av behandling.
Mantoutestet, där en liten mängd tuberkulin injiceras under huden på underarmen, används för att avgöra om en person har varit i kontakt med tuberkelbakterien. Ett hårt, upphöjt område efter 48–72 timmar tyder på exponering. Alternativt används IGRA-blodprov, som inte påverkas av BCG-vaccination och därför ger mer specifika resultat.
Sammanfattningsvis finns det idag ett brett spektrum av diagnostiska verktyg för lungtuberkulos. Genom att kombinera bildgivande undersökningar, laboratorietester och vävnadsprov kan läkare ställa säker diagnos i tid och därmed minska både svårighetsgraden av sjukdomen och risken för smittspridning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online