Stafylokocker är bakterier som naturligt finns hos 20–30 procent av befolkningen utan att orsaka några besvär. Men när kroppens naturliga försvar bryts ner – exempelvis genom ett sår i huden – kan bakterierna utvecklas till en infektion. Det finns cirka 30 olika typer av stafylokocker som kan orsaka infektioner, men Staphylococcus aureus är den vanligaste.
Stafylokockbakterier är mycket härdiga. De kan överleva på livlösa ytor och dödas varken av salt, torka eller extrema temperaturer. Detta gör dem särskilt svåra att bekämpa både i hemmet och inom vården.
Stafylokocker kan ge upphov till infektioner i många olika delar av kroppen. I huden orsakar de ofta mindre infektioner som bölder och korn (stye). De kan dock även leda till allvarligare tillstånd, som impetigo (svinkoppor) med skorpbildning på huden, samt cellulit, en inflammation i vävnaden under huden.
Om bakterierna sprids till hjärtklaffarna kan de orsaka endokardit (hjärtklaffsinflammation) och i förlängningen hjärtsvikt. Vid intag via födan kan de ge matförgiftning, och når de lungorna orsakar de lunginflammation. I blodströmmen kan bakterierna leda till sepsis (blodförgiftning), vilket i värsta fall kan orsaka chock och cirkulationskollaps.
Typiska tecken på en stafylokockinfektion i huden är smärta, rodnad eller utslag, svullnad samt varbildning kring det drabbade området. Andnöd, trötthet, feber och frossa kan tyda på lunginflammation eller endokardit.
Vid stafylokockorsakad matförgiftning är vanliga symtom illamående, kräkningar, diarré och uttorkning. Sepsis känns igen på feber, snabb puls och andning samt förändrat beteende, exempelvis förvirring.
Alla kan drabbas av en stafylokockinfektion, men vissa grupper löper större risk än andra:
Invasiva medicinska hjälpmedel som urinkatetrar, näringssonder och andningstuber ökar också risken, liksom kontaktsporter där hudkontakt är vanlig. Den mest effektiva förebyggande åtgärden är god handhygien – tvätta händerna ofta och noggrant. Dela aldrig personliga tillhörigheter som handdukar, rakhyvlar eller idrottsutrustning. Rengör dessutom alla sår direkt och håll dem täckta med plåster eller förband.
Den vanligaste metoden att diagnostisera stafylokocker är genom ett vävnadsprov eller ett odlingprov från näsans slemhinna. Även blod- och urinprover kan användas för analys.
Stafylokocker är extremt anpassningsbara och flera stammar har utvecklat resistens mot många olika antibiotika. Vid infektioner med icke-resistenta stammar finns flera effektiva antibiotika att tillgå, bland annat nafcillin, cefazolin, dikloxacillin, klindamycin och trimetoprim-sulfametoxazol (Bactrim). Resistenta stammar kräver däremot en mer aggressiv behandlingsstrategi.
MRSA (meticillinresistent Staphylococcus aureus) kan inte botas med de vanliga behandlingarna. Infektionen kräver betydligt kraftfullare antibiotika, såsom vankomycin, rifampicin och linezolid, ibland i kombination.
MRSA-infektioner uppstår oftast inom sjukvården, men bakterien kan även spridas i samhället – särskilt bland idrottare och i miljöer som studentboenden där människor lever tätt. MRSA orsakar samma typer av infektioner som andra stafylokocker och ger likartade symtom, men är betydligt svårare att behandla.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online