Drogtester har blivit en rutinmässig del av elitidrotten, eftersom dopning bland idrottare är ett stort problem för allmänheten. Vissa föräldrar oroar sig för att deras barn exponeras för negativa förebilder genom dopande idrottare, medan både aktiva utövare och supportrar fruktar att användningen av anabola androgena steroider och andra preparat ger orättvisa fysiska fördelar jämfört med rena idrottare.
Drogtestning hamnade i rampljuset 1988 under de olympiska sommarspelen, när Carl Lewis och Ben Johnson ställdes mot varandra på 100 meter. Loppet skulle avgöra en gång för alla vem av de två löparna som var bäst. Ben Johnson vann på världsrekordtid och hyllades som ”världens snabbaste man”. Bara en vecka senare avslöjade dock ett drogtest att han hade anabola steroider i kroppen, vilket ledde till att han erkände sin dopning, fråntogs guldet och blev ett av historiens mest kända exempel på dopningsfusk.
Urinprov, alltså prover som analyseras kemiskt, är den vanligaste metoden för drogtestning av idrottare under olympiska spel. Vid olympiska evenemang krävs normalt två urinprover från varje idrottare, benämnda prov A och prov B. Proverna förvaras på separata platser. Om prov A visar tecken på användning av förbjudna substanser testas prov B. Ger även prov B positivt utslag uppmanas idrottaren att förklara varför detta är fallet, innan eventuella sanktioner beslutas.
Idrottare testas för förekomst av fyra huvudtyper av förbjudna substanser: stimulantia, betablockerare, anabola androgena steroider och maskeringsmedel.
Stimulantia ger bara en prestationshöjande effekt under kort tid efter intag. De måste därför tas strax innan idrottaren ska tävla för att kunna förbättra resultatet under själva evenemanget.
Betablockerare är läkemedel som ordineras mot högt blodtryck, grön starr (glaukom) och migrän. Enligt Woodburne O. Levy, MD, använder vissa idrottare betablockerare för att dämpa nervositet och skakningar, ofta en biverkning av stimulantianvändning. Både stimulantia och betablockerare är relativt lätta att upptäcka genom standardiserade urinprov.
Anabola androgena steroider, ibland kallade träningsdroger, används medicinskt vid bland annat försenad pubertet, vissa symtom på aids och andra sjukdomar som orsakar omfattande muskelförlust. Inom idrotten är det dock de substanser som oftast missbrukas, i syfte att bygga muskelmassa och öka prestationen. Steroiderna ger inte omedelbar effekt – det krävs veckor av kontinuerlig användning för att nå önskade förändringar.
Anabola androgena steroider är mycket svåra att upptäcka med de screeningmetoder som finns idag. Eftersom de ofta tas i cykler, med alternerande perioder av användning och vila, kan idrottaren avbryta intaget tidigt nog för att undvika påvisning i urinprover. Urinprov fångar därför bara upp en del av alla fall, men ingen annan testmetod har hittills visat sig väsentligt mer effektiv. Det gör att dessa preparat lätt missbrukas och ofta går obemärkt förbi vid screening.
Maskeringsmedel är substanser som tas för att dölja spår av andra förbjudna droger i urinprover. Exempel är diuretika, probenecid och epitestosteron. Maskeringsmedel ger endast önskad effekt om de tas omedelbart innan ett drogtest genomförs, och de flesta är mycket lätta att upptäcka – med epitestosteron som undantag.
I dag samordnas det internationella antidopingarbetet av Världsantidopingbyrån (WADA), som årligen uppdaterar listan över förbjudna substanser och metoder. Den moderna dopingkontrollen kombinerar urin- och blodprov med det så kallade atletbiologiska passet, där idrottarens blodvärden och hormonnivåer följs över tid. På så sätt kan avvikande mönster upptäckas även när ett enskilt prov inte visar på dopning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online