Intravenösa och intramuskulära injektioner är två olika metoder för att tillföra läkemedel i kroppen. En intravenös injektion ges med en spruta direkt i en blodådra, så att läkemedlet omedelbart kommer ut i blodbanan. En intramuskulär injektion sprutas istället direkt in i en muskel, varifrån läkemedlet successivt tas upp av kroppen.
Dosen vid både intravenösa och intramuskulära injektioner är oftast likartad och ligger i allmänhet lägre än dosen för motsvarande oral medicinering, alltså läkemedel som sväljs. Det beror på att läkemedlet vid injektion inte behöver passera mag-tarmkanalen, där en del av dosen annars kan gå förlorad.
Båda injektionsformerna verkar snabbt, eftersom läkemedlet når blodbanan fortare än vid oral behandling. Intravenösa injektioner ger dock den snabbaste effekten, eftersom läkemedlet tas upp direkt i blodet. Vid en intramuskulär injektion tar det något längre tid innan full effekt uppnås, eftersom läkemedlet först måste absorberas från muskelvävnaden.
Intramuskulära injektioner ges ofta i deltoidmuskeln, det vill säga skuldermuskeln – exempelvis vid vaccinationer – eller i skinkornas stora muskler. Intravenösa injektioner administreras antingen via en redan etablerad infusionslinje (dropp) eller direkt i en ven på armen.
Båda typerna av injektioner kan orsaka smärta vid stickstället samt allergiska reaktioner. Sådana besvär behandlas ofta med Benadryl (difenhydramin) eller annat antihistamin. Kontakta alltid vårdpersonal om du upplever kraftiga reaktioner efter en injektion.
Depåläkemedel är läkemedel som ges genom intramuskulär injektion och som långsamt frisätts till blodbanan under en längre tid. Det innebär att patienten inte behöver ta nya doser lika ofta. Ett känt exempel är Provera, som används inom preventivmedelsbehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online