Utstående öron kan vara ett känsligt och besvärande drag att leva med. Orsakerna kan antingen vara medfödda eller utvecklas senare i livet. Idag erkänns tillståndet som en verklig oregelbundenhet, och det finns effektiva medicinska behandlingar tillgängliga. Allt fler väljer därför att låta korrigera sina öron.
Utstående öron förekommer i många olika former, hos olika människor och av olika anledningar. Vissa spädbarn föds med utstående eller veckade öron, och hos en del normaliseras öronens form efter födseln, medan de förblir utstående hos andra. Vissa öron får ett karikatyrartat utseende, medan andra sticker ut på grund av onormalt långsträckta öronsnibbar. Öronen kan också vika sig framåt i den övre delen, ungefär som ett hopfällt öra. När vi åldras kan brosket i örat växa till och bidra till ett mer utstående utseende.
Det finns många orsaker till utstående öron – från genetik och medfödda missbildningar till trauma och nervskador. Många spädbarn föds med utstående, hängiga eller avvikande öron. Hos spädbarn handlar det ofta om ett utvecklingsfel; utstående öron är faktiskt en av de vanligaste medfödda avvikelsen hos nyfödda, eftersom öronens utveckling i livmodern är en mycket känslig process. Ett barn kan födas med ovanligt utformade öron och ändå vara helt friskt, och många växer ifrån sitt utstående öron med tiden.
Hos vissa spädbarn kan veckade och utstående öron dock vara ett tecken på en större kromosomavvikelse. Läkar ser ofta detta tillsammans med brett isättagna ögon som ett första tecken på att kromosomtestning bör övervägas. Utstående öron i kombination med andra fysiska avvikelser kan vara ett tecken på Downs syndrom och andra kromosomstörningar.
Hos vuxna kan trauma mot örat eller sidan av huvudet skada örats känsliga brosk och leda till att örat sticker ut eller viker sig. Det klassiska exemplet är så kallat blomkålöra, som är vanligt inom boxning och uppstår genom upprepade skador på örats brosk. Även nervsjukdomar som Bells paresi kan göra att örat hänger, eftersom förlusten av ansiktsnervfunktion oftast drabbar ena sidan av ansiktet och gör att hela sidan slappnar av.
Brosket i kroppen slutar aldrig växa, även om tillväxten blir extremt långsam med åldern. Det är därför öron och näsa fortsätter att bli större livet igenom. Hos vissa människor blir öronen med åren så stora att de börjar sticka ut, särskilt hos de som redan från början hade stora öron.
Utstående öron klassificeras oftast utifrån hur de ser ut. Vissa, som blomkålöra, utvecklar en bestående svullnad av brosket till följd av trauma, vilket gör att örat sticker ut eftersom den övre delen svullnar upp. Specialister kallar öron med förlängda snibbar för fladdermusöron. Veckade öron noteras hos barn med Downs syndrom och fetalt alkoholsyndrom. Genetiken ligger bakom det som kallas äkta utstående öron, där örats broskveck inte har utvecklats normalt, vilket gör att örat sticker ut från huvudet. Alla dessa former kan vara obekväma och jobbiga, men de flesta går att behandla.
Kirurgi är den vanligaste behandlingen för utstående öron. Operationen kallas otoplastik och bör utföras av en plastikkirurg, en öron-näs-hals-kirurg eller annan specialist som utför denna typ av ingrepp. Vid äkta utstående öron görs ett snitt bakom örat, vecket formas om så att örat dras närmare huvudet, och såret sys sedan ihop med självlösande stygn. Operationen tar cirka två timmar och utförs i narkos eller lokalbedövning. De flesta återhämtar sig helt inom cirka fem dagar, och blåmärken samt svullnad har vanligen läkt bort inom tre veckor.
Ingreppet kan tryggt utföras på barn så unga som fem år. En liknande operation kan göras för förlängda öronsnibbar, där kirurgen tar bort överflödigt brosk och stramar åt huden för att forma en mindre och lyftare snibba. Hos barn med kromosomstörningar som ger veckade öron kan problemet korrigeras, men normalt inte förrän vid fem–sex års ålder. Barns öron har nått sin fulla storlek vid sex års ålder, och någon märkbar skillnad i storlek uppstår inte förrän i 60-årsåldern eller senare, när öron och näsa börjar växa något mer påtagligt.
Brosskadegener till följd av trauma kan också korrigeras kirurgiskt, men om traumat fortsätter – som inom boxning – är det liten mening att operera innan man inte längre utsätts för skaderisken.
Om utstående öron hos barn lämnas obehandlade kan det leda till retelser och mobbning genom hela skoltiden, vilket allvarligt kan påverka deras självkänsla och självförtroende senare i livet. Barn med veckade öron kan dessutom ha hörselproblem, vilket kan påverka tal- och mental utveckling. Därför är det viktigt att dessa barn får rätt pedagogiskt stöd tills de är gamla nog för kirurgisk korrigering.
Blomkålöra som lämnas obehandlat medan trauman fortsätter kan leda till att hörselgången täpps igen, vilket offrar hörseln. Svullnaden kan också bli så kraftig att den spricker, och infekteras den finns i värsta fall risk att ytterörat måste amputeras. Allt detta kan undvikas genom att undersöka möjligheten till ett relativt enkelt kirurgiskt ingrepp som korrigerar öronen – oavsett vilken form av utstående öron det gäller.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online