Människokroppen är en fantastisk maskin, både när det gäller konstruktion och prestanda. Kroppen har också ett system av kontroller och balanser, vilket innebär att dess största tillgångar ofta bär på inneboende svagheter. Våra rörliga och mångsidiga leder kan utföra rörelser i många olika riktningar, men de är samtidigt bland de mest sårbara delarna av kroppen. Skulderleden är ett perfekt exempel på detta, och vid skada kan ibland omfattande kirurgiska ingrepp behövas för att reparera skadan och återupprätta rörligheten.
Skulderleden är ett typiskt klotled som ger rörelsefrihet kring en fast punkt – i det här fallet den glenohumerala leden. När ledkulan (överarmsbenets huvud, caput humeri) glider ur ledskålen (cavitas glenoidalis) uppstår en luxation, det vill säga att leden går ur led. Luxationen kan ske framåt (främre, anterior) eller bakåt (bakre, posterior). Den främre luxationen står för nästan alla akutbesök där patienter söker för smärta i skuldran och utgör cirka 2 procent av alla besök på akutmottagningen. Tillståndet är vanligare hos barn än hos vuxna, eftersom barnens ben och brosk ännu inte är fullt utvecklade.
Behandlingen av en skulderluxation kallas reduktion, vilket helt enkelt betyder att skulderleden återställs i sitt korrekta läge. Förfarandet kan variera beroende på behandlande vårdpersonal, eftersom det finns flera vanliga metoder, men går i grunden ut på att applicera ett varsamt men bestämt tryck – med hjälp av lite hävstång – för att få in ledkulan i ledskålen. Försöket kan behöva upprepas flera gånger, och beroende på smärtans svårighetsgrad kan patienten ges lätt sedering.
En av de mest undervisade metoderna för skulderreduktion är Kochers metod. Läkaren roterar patientens arm utåt så att handflatan vetter uppåt. Armen hålls ut från patientens sida, varefter läkaren för armbågen längs bröstet tills den hamnar i linje med patientens mittlinje. Med tillräcklig hävstång kan då ledhuvudet återföras in i ledskålen.
Vid Milchs metod för läkaren aktivt upp patientens arm över huvudet medan patienten ligger plant på ett bord eller en bänk. Läkaren använder tummen för att stabilisera innan drag (traktion) läggs på armen. Patientens arm böjs 90 grader medan läkaren trycker med tummen, vilket gör att överarmsbenets huvud glider in i ledskålen. I vissa fall placeras den böjda armen bakom patientens huvud för att öka traktionen och minska den mängd tryck som krävs för att reducera skuldran.
Efter en lyckad reduktion får patienten oftast bära en armslinga i någon vecka för att låta vävnaderna läga. Därefter påbörjas vanligtvis rehabilitering med styrke- och rörelseträning för att stabilisera leden och minska risken för återkommande luxationer, något som tyvärr är relativt vanligt efter en första skulderluxation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online