På ytan kan överätning och samlarstörningar (hoarding) verka vara två helt olika problem. I verkligheten har tillstånden dock mycket gemensamt – de kan till och med förekomma hos samma person. Både vid tvångsöverätning och vid patologiskt samlande drabbas den enskilde ofta av en kraftigt försämrad livskvalitet, och även familjemedlemmar påverkas i regel negativt.
Det mest uppenbara resultatet av kronisk överätning är fetma. Personer som lider av tvångsöverätning äter i perioder stora mängder mat – så kallade hetsätningar – där de konsumerar betydligt mer än vad de flesta skulle äta under liknande omständigheter. Medan många människor kan överdriva sitt ätande tillfälligt, till exempel under högtider, sker hetsätandet hos tvångsöverätare regelbundet.
Till skillnad från bulimi gör sig tvångsöverätare inte av med maten genom kräkningar eller andra utrensande beteenden. Tvångsöverätning skiljer sig också från barndomstillståndet Prader-Willis syndrom, där hjärnan funktionellt inte förmår kontrollera aptiten och barnet inte kan reglera sitt matintag utan intensiv behandling och stöd.
Samlarstörning definieras som ett tvångsmässigt införskaffande och bevarande av föremål med liten eller ingen värde, kombinerat med en oförmåga att göra sig av med dem. Tillståndet skiljer sig från vanligt samlande: samlare skaffar liknande eller relaterade föremål och brukar vara stolta över att visa upp sina samlingar, medan personer med samlarstörning ofta lever omgivna av kaos och oordning. Patologiskt samlande skiljer sig dessutom från att spara föremål med lågt materiellt värde men stort känslomässigt värde, exempelvis ett föremål som påminner om en avliden närstående.
Både tvångsöverätning och samlarstörning kännetecknas av ett överdrivet intag. Hos tvångsöverätare rör det överdrivna intaget mat, medan det hos samlare handlar om fysiska föremål.
Vissa tvångssamlare äger flera exemplar av samma sak utan att använda något av dem. Andra behåller trasiga föremål långt bortom varje hopp om reparation. Vissa tvångsöverätare samlar också på mat, särskilt om familjemedlemmar försöker begränsa deras matintag.
I många fall fungerar övervikt som en slags skyddande mur. Detta gäller ofta flickor eller kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och som medvetet eller omedvetet går upp i vikt för att skydda sig själva. Detta hanteringsbeteende är dock inte begränsat till kvinnor; en stor andel tvångsöverätare är män.
Vid patologiskt samlande visar många drabbade också symtom på social ångest. Oordningen i hemmet fungerar som en buffert som håller andra på avstånd. Detta betyder inte att samlare saknar ångest, skuld eller skam över sitt beteende – men precis som vid tvångsöverätning klarar de helt enkelt inte av att sluta utan professionellt stöd.
Även om de flesta tvångsöverätare är överviktiga kan de försöka dölja hur mycket de äter för familj och vänner. De äter ofta små portioner i andras närvaro och sparar sina hetsätningar till stunder då de är ensamma. Tvångssamlare kan på motsvarande sätt försöka gömma nya inköp, särskilt om de köpt dubletter av saker de redan äger.
Både tvångsöverätare och samlare lider ofta av en kraftigt försämrad livskvalitet. Isolering är en central faktor vid båda störningarna, och familjemedlemmar kan känna oro eller skam över den drabbades beteende. Vid både tvångsöverätning och patologiskt samlande krävs oftast professionell hjälp för att åstadkomma en verklig och varaktig förändring i beteendet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online