Både B-cellslymfom och T-cellslymfom är former av non-Hodgkins lymfom, men de drabbar olika delar av immunsystemet. Här går vi igenom skillnaderna mellan de två cancerformerna när det gäller förekomst, orsaker och behandling.
Non-Hodgkins lymfom är en cancerform som uppstår i kroppens lymfocyter, alltså de vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret. Sjukdomen är vanligare än Hodgkins lymfom, och de två formerna skiljer sig åt främst genom vilka typer av onormala celler som kan påvisas vid undersökning.
B-cellslymfom utgör den största gruppen – cirka 80 till 90 procent av alla fall av non-Hodgkins lymfom. Sjukdomen innebär att B-lymfocyterna muterar och börjar dela sig okontrollerat. B-celler är den vanligaste typen av lymfocyter i blodbanan och spelar en central roll i immunsystemets förmåga att bilda antikroppar.
T-cellslymfom står för cirka 10 till 15 procent av fallen av non-Hodgkins lymfom och drabbar immunsystemets T-celler, som normalt bekämpar infekterade celler och styr immunsvaret. Det finns flera undergrupper av T-cellslymfom, bland annat perifert T-cellslymfom, kutant (hudrelaterat) T-cellslymfom, angioimmunoblastiskt T-cellslymfom samt adult T-cellslymfom.
B-cellslymfom orsakas ofta av en kombination av genetiska faktorer samt miljöpåverkan, virusinfektioner och immundefekt. De exakta orsakerna bakom T-cellslymfom är mindre välkända, men adult T-cellslymfom kan kopplas till ett specifikt virus – det humana lymfotropa viruset 1 (HTLV-1).
T-cellslymfom behandlas oftast med kemoterapi. Vid B-cellslymfom beror behandlingen på sjukdomens stadium och kan omfatta kemoterapi, strålbehandling eller radioimmunoterapi. I vissa fall kan även stamcellstransplantation bli aktuell.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online