En förträngning innebär i grunden att en passage i kroppen har blivit smalare. Detta uppstår oftast till följd av inflammation, särskilt i mag-tarmkanalen, urinvägarna eller matstrupen. Inflammationen leder till ansamling av ärrvävnad som hindrar materia från att passera normalt genom kroppen. Behandlingen varierar beroende på var förträngningen sitter, men samtliga metoder syftar till att vidga den förträngda öppningen.
Precis som vid de flesta sjukdomstillstånd rekommenderas ofta konservativa behandlingar först vid tarmförträngningar. Kostomläggning är en central del – undvik fiberrik mat som råa morötter, bönor, fullkorn, torkad frukt, nötter, kli och stärkelserika grönsaker. Dessa livsmedel kan förvärra inflammationen och bidra till ansamlingar i tarmkanalen.
Vid svårare förträngningar kan en utvidgningsbehandling användas, där ett endoskop förs in via ändtarmen för att töja tarmen. Detta är dock ingen permanent lösning – ingreppet behöver upprepas flera gånger per år för att resultatet ska bestå.
När tidigare metoder inte räcker till kan läkaren rekommendera kirurgi för att ta bort den del av tarmen som är kraftigt ärrbildad. Tarmen kan sedan sys ihop utan det inflammerade området, eller så används en metod som kallas strikturoplasti, där det drabbade området sys ihop på ett sätt som vidgar tarmen.
Inflammation i matstrupen, så kallad esofagit, gör det ofta smärtsamt att äta. Den vanligaste behandlingen för de flesta patienter är dilatation, det vill säga utvidgning av förträngningen. Läkaren för då in en speciell ballong i matstrupen som blåses upp och därmed vidgar passagen. Behandlingen kan behöva upprepas, men den är ofta den enda åtgärd som krävs för att patienten ska bli besvärsfri.
När urinvägarna begränsas av en förträngning får patienten svårt att urinera, vilket kan leda till att urinen rinner tillbaka mot urinsystemet. Detta kan i sin tur utlösa en rad problem, exempelvis infektion i njure, urinblåsa eller prostata. Allvaret hos dessa infektioner gör att snabb behandling av urinrörsförträngningar är nödvändig.
En förträngning kan tillfälligt åtgärdas genom att en kateter förs in genom buken för att tömma urinblåsan, eller genom ett rör i ryggen som dränerar njuren. En kateter kan även föras in via urinröret för att vidga förträngningen, men detta fungerar bäst på små förträngningar som inte spridit sig uppåt i urinvägarna.
Dilatation är också möjlig – tunna trådar som gradvis expanderar förs in för att vidga urinvägarna.
Vid större eller mer komplicerade förträngningar krävs ofta mer invasiva behandlingsmetoder. Små till medelstora förträngningar behandlas vanligtvis med endoskopisk intern uretrotomi, där kirurgen tar bort förträngningen genom att skära eller bränna bort den. Detta är ett minimalinvasivt ingrepp, vilket innebär att patienten oftast får en betydligt kortare återhämtningstid.
Längre förträngningar kan behandlas genom implantering av en permanent stent eller kateter som håller urinröret öppet. Dessa hjälpmedel kan dock irritera slemhinnan i urinröret och urinblåsan. Ett annat alternativ vid längre förträngningar är att kirurgiskt ta bort de drabbade delarna av urinröret och sy ihop de friska ändarna med varandra. Detta ingrepp kräver öppen kirurgi, vilket innebär längre återhämtningstid och mer blödning för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online