Under första världskriget hörde amputationer till de vanligaste kirurgiska ingreppen på fältsjukhusen. Artillerielden orsakade fruktansvärda sår, och ofta var det enda sättet att rädda en soldats liv att avlägsna en skadad lem. Kirurger arbetade under extrema förhållanden och förlitade sig på ett fåtal specialiserade instrument.
Amputationsknivarna användes för att skära igenom mjukvävnad – hud, muskler och blodkärl. De hade långa, breda och mycket skarpa klingor som möjliggjorde snabba och rena snitt. Hastigheten var avgörande, både för att minska patientens lidande och för att begränsa risken för infektion.
När mjukvävnaden skurits bort användes bensågar för att genomsäga själva benet. De mest använda modellerna var fintandade stålsågor, exempelvis Liston-sågen, som gjorde det möjligt att genomföra benamputationen på bara några sekunder.
Trepaner var borrliknande instrument som användes för att avlägsna benfragment eller göra hål i benet. De kom väl till pass vid skallskador samt när kirurgen behövde jämna till och forma benvävnaden efter amputationen.
Turniqueter, alltså stasbandage, var helt avgörande för att kontrollera blödningarna under ingreppet. Genom att komprimera pulsådrorna ovanför amputationsstället kunde kirurgerna dramatiskt minska blodförlusten och därmed öka patientens chans att överleva.
Aiguillen var en tunn, böjd nål som användes för att suturera, det vill säga sy ihop, blodkärlen. Detta var nödvändigt för att uppnå hemostas – fullständig kontroll över blödningen – innan såret slutligen förslöts och förbands.
Hygienstandarderna var ofta låga, och instrumenten steriliserades inte alltid ordentligt mellan patienterna. Det ledde till utbredda infektioner, däribland kallbrand, som i sin tur krävde ytterligare amputationer. Trots dessa svårigheter räddade kirurgernas skicklighet, tillsammans med sina enkla men effektiva verktyg, livet på tusentals soldater under krigets år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online