Var fotbrand en ny sjukdom under första världskriget?

Nej, fotbrand var inte en ny sjukdom under första världskriget. Tillståndet var välkänt långt innan kriget bröt ut.

Vad är fotbrand?

Fotbrand är ett medicinskt tillstånd som drabbar fötterna och uppstår när huden utsätts för långvarig fukt, kyla och fuktighet – ofta i kombination med att fötterna inte får torka ordentligt. Detta gjorde tillståndet särskilt vanligt bland soldater i skyttegravskrigföring, där män stod i timmar eller dagar i vatten, lera och snö utan möjlighet att byta till torra strumpor eller skor.

Ett gammalt bekant problem

Tillståndet kallades tidigare för "immersion foot" (nedsänkningsfot) och dokumenterades redan under amerikanska inbördeskriget på 1860-talet, då soldater drabbades efter långa marscher genom vått terräng och floder. Även under andra konflikter och i sjöfarten hade liknande beskrivits hos personer som exponerats för kallt, blött väder under lång tid.

Explosionen av fall under första världskriget

Under första världskriget ökade förekomsten av fotbrand dramatiskt. De stillastående skyttegravarna på västfronten, fyllda med vatten och gyttja, skapade perfekta förhållanden för tillståndet att utvecklas. Tusentals brittiska, franska och tyska soldater drabbades, och i svåra fall kunde tillståndet leda till nekros och till och med amputation.

För att motverka problemet införde arméerna flera åtgärder, bland annat regelbundna kontroller av fötterna, byte till torra strumpor, smörjning med valolja samt byggnation av så kallade duckboards (träplankor) på gravarnas botten för att hålla fötterna över vattnet.