Så identifierar du tecken och symtom på reaktiv anknytningsstörning i tidig barndom

Det finns många störningar som är kopplade till spädbarnsåldern, barndomen eller tonåren. En av dessa är reaktiv anknytningsstörning (engelska: Reactive Attachment Disorder, RAD) – en allvarlig störning som uppstår när ett barn inte får möjlighet att utveckla en trygg och stabil anknytning till sina vårdgivare. Den här artikeln går igenom de viktigaste tecknen och symtomen på störningen samt hur den kan identifieras.

Så identifierar du tecken och symtom

1. Observera barnets sociala relationer

Leta efter en tydligt störd och utvecklingsmässigt olämplig förmåga till sociala relationer i de flesta sammanhang, med början före fem års ålder. Detta ska visa sig genom minst ett av följande mönster:

• Hemmat eller hämmat beteende: Barnet lyckas inte initiera eller svara på ett utvecklingsmässigt lämpligt sätt i de flesta sociala interaktioner. Det kan visa sig genom överdriven hämning, övervaksamhet eller starkt ambivalenta och motsägelsefulla reaktioner. Ett exempel är ett barn som bemöter sina vårdgivare med en blandning av närmande, undvikande och motstånd mot tröst, eller som uppvisar en frusen, vaksam hållning.
• Oselektiva anknytningar: Barnet visar en diffus anknytning genom okritisk vänlighet mot i princip alla, utan förmåga att skapa lämpliga selektiva band. Exempel på detta är överdriven förtrolighet med helt främlingar eller avsaknad av urval när det gäller val av anknytningspersoner.

2. Uteslut andra orsaker

Bedöm noga om symtomen i steg 1 enbart kan förklaras av en utvecklingsförsening, till exempel en intellektuell funktionsnedsättning. Om det finns någon möjlighet att ett annat tillstånd kan ligga bakom de listade symtomen kan reaktiv anknytningsstörning inte diagnostiseras.

3. Undersök kvaliteten på omsorgen

Leta efter tecken på otillräcklig omsorg från barnets primära vårdgivare, vilket visas genom minst ett av följande:

• Beständigt förakt för barnets grundläggande emotionella behov av tröst, stimulans och tillgivenhet.
• Beständigt förakt för barnets grundläggande fysiska behov.
• Upprepade byten av primär vårdgivare som hindrar bildandet av stabila anknytningar – till exempel frekventa placeringar inom fosterhemsvården.

4. Koppla samman symtom och omsorgssituation

Undersök om det finns ett tydligt samband mellan symtomen i steg 1 och beteendet i steg 3. Störningarna i steg 1 måste ha inletts efter det beteende som beskrivs i steg 3. Det råder ett antagande att vårdgivarens bristande omsorg direkt bidrar till de symtom som barnet uppvisar.

Kom ihåg: Om du misstänker att ett barn lider av reaktiv anknytningsstörning bör du alltid kontakta barnpsykolog, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller annan kvalificerad vårdpersonal för en professionell bedömning. Tidiga insatser kan göra stor skillnad för barnets fortsatta utveckling och välbefinnande.