Konstaterande av död: regler, kriterier och vem som fattar beslutet

Reglerna för att konstatera död varierar något mellan olika länder och delstater. I vissa regioner är det endast en legitimerad läkare som får göra den slutgiltiga bedömningen, medan andra tillåter sjuksköterskor eller till och med ambulanssjukvårdare att fastställa att döden har inträtt. Oavsett vem som fattar det slutliga beslutet finns det tre kriterier som används för att bedöma död: hjärtdöd, hjärndöd samt skador eller tillstånd som är oförenliga med livet.

Hjärtdöd

Hjärtdöd är den typ av död som de flesta människor känner till. Den inträffar när hjärtat och lungorna oåterkalleligt slutar fungera. En kliniker som bedömer hjärtdöd bör lyssna efter avsaknad av puls i halspulsådern och avsaknad av hjärtljud, kontrollera att spontan andning saknas samt undersöka om patientens pupiller reagerar på ljus.

Klinikern måste dessutom avgöra om upphörandet av cirkulation och andning är irreversibelt. Beroende på omständigheterna kan klinikern antingen konstatera patienten död, eller också larma och påbörja hjärt-lungräddning (HLR) i ett försök att återuppliva patienten.

Hjärndöd

Hjärndöd är den typ av död som alltid måste konstateras av en läkare. Den inträffar när hela hjärnan, inklusive hjärnstammen, har upphört att fungera. De yttre tecknen på hjärndöd omfattar fullständig oreagerhet eller koma, frånvaro av smärtreflexer, avsaknad av hjärnstamsreflexer samt apné, det vill säga upphörd andning.

Utöver dessa symtom utför läkare vanligtvis en eller flera bilddiagnostiska undersökningar av hjärnan för att bekräfta att all elektrisk aktivitet upphört. En person som har förklarats hjärndöd är juridiskt död, men hjärtslag och andning kan upprätthållas en kort tid med livsuppehållande behandling för att möjliggöra organdonation.

Tillstånd som är oförenliga med livet

Det är oftast räddnings- och ambulanspersonal som gör bedömningen av huruvida en patients tillstånd är oförenligt med livet. Exempel på sådana tillstånd är halshuggning, att kroppen helt skiljs åt vid buken eller bröstet, förbränning eller tredjegradsskador som täcker mer än 70 procent av kroppen, samt tydlig förruttnelse eller likstelhet (rigor mortis).

Räddningspersonal är dock noggrant utbildade för att vara mycket försiktiga när de konstaterar död. Om ambulanssjukvårdaren har minsta tvivel om huruvida en skada är överlevbar ska patienten transporteras till sjukhus, där en läkare gör den slutgiltiga bedömningen.