Idealt tillbringar de flesta bebisar cirka nio månader i livmodern innan de är redo att födas. Ett barn som föds före graviditetsvecka 37 räknas som för tidigt fött, även kallat prematurt. Ju tidigare barnet föds, desto mer övervakning och vård krävs ofta – men tack vare modern neonatalvård har de flesta för tidigt födda barn en mycket god prognos.
Många barn som föds för tidigt löper inte någon större risk för utvecklingsförseningar eller funktionsnedsättningar än barn som föds i fullgången tid. De vanligaste orsakerna till sådana komplikationer är syrebrist, infektion eller hjärnskada under tiden i livmodern – inte själva den tidiga födelsen i sig. Regelbundna kontroller hos barnhälsovården gör det möjligt att upptäcka eventuella problem tidigt och sätta in rätt stöd i god tid.
Infektioner är vanligare hos för tidigt födda barn efter födseln än hos andra barn, delvis på grund av deras ännu inte fullt utvecklade immunförsvar. En annan bidragande orsak är att de ofta har svårt att ta till sig näring, vilket påverkar kroppens förmåga att stå emot sjukdomar. För att minska risken för infektion hos ditt barn är det viktigt att hen når de viktmål som barnläkaren eller BVC har satt upp. God näring, noggrann handhygien i hemmet och undvikande av smittsamma miljöer under de första månaderna kan också göra stor skillnad.
Vid två till tre års ålder har de flesta för tidigt födda barn hunnit ikapp sina jämnåriga när det gäller fysisk tillväxt, som längd och vikt. Under denna tid kan du dock märka att barnet ligger efter i andra utvecklingsmoment, exempelvis att gå och att tala. Detta är oftast helt normalt. Så länge din barnläkare eller BVC vet att ditt barn föddes för tidigt kan hen hjälpa dig att justera tidpunkterna för dessa milstolpar utifrån barnets korrigerade ålder – det vill säga åldern räknat från det ursprungliga beräknade förlossningsdatumet. På så sätt vet du när du realistiskt kan förvänta dig de olika utvecklingsstegen, och onödig oro kan undvikas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online