Navelsträngsblod innehåller stamceller som kan vara värdefulla vid behandling av blodsjukdomar och vissa cancerformer. Eftersom navelsträngsblod oftast kasseras efter en förlossning är dessa stamceller fria från många av de etiska problem som omger embryonala stamceller. Trots detta förblir bankering av navelsträngsblod kontroversiell, med flera viktiga etiska frågor att ta ställning till.
En viktig fråga kring bankering av navelsträngsblod gäller när det samlas in. Många insamlingspaket rekommenderar att blodet tas efter att barnet fötts men innan moderkakan stöts ut. Detta maximerar mängden navelsträngsblod som kan samlas in, men en senare avklampning av navelsträngen kan i stället gynna barnet, eftersom överföringen av syre och blodceller från moderkakan till barnet kan pågå i flera minuter efter födseln. Även om den optimala tidpunkten för avklampning fortfarande diskuteras inom vården är experter överens om att insamling av navelsträngsblod är säker och inte skadar barnet.
De flesta etiska frågorna kring navelsträngsblodsbanker rör de privata bankerna. Dessa marknadsför sina tjänster till blivande föräldrar och tar betalt för att samla in och lagra navelsträngsblod för potentiellt bruk hos det egna barnet eller en familjemedlem. Offentliga banker matchar däremot patienter som behöver transplantationer med donerat navelsträngsblod. När människor väljer privat bankering framför offentlig donation kan färre blodenheter bli tillgängliga för mottagare som behöver dem, medan det mesta privat lagrade navelsträngsblodet aldrig kommer till användning.
En av de största kontroverserna kring privat bankering handlar om hur företag marknadsför sina tjänster. Företagen jämför ofta bankering av navelsträngsblod med en försäkring, ifall barnet skulle utveckla vissa sjukdomar senare i livet. I de flesta fall kan dock läkare inte använda barnets eget navelsträngsblod för behandling, eftersom det redan kan innehålla samma sjukdom. Dessutom är de flesta blodenheter för små för transplantationer hos vuxna, och många är för små även för barn. Medan privata banker lyfter fram de potentiella fördelarna ger inte alla realistisk information om hur navelsträngsblod faktiskt används, och vissa spelar på föräldrars rädslor.
Offentliga banker tar inte betalt av donatorer, även om vissa inte täcker de avgifter som sjukhuset kan ta ut för själva insamlingen. Dessa kostnader, tillsammans med att många offentliga banker inte finns i alla regioner, kan göra att vissa familjer varken kan eller vill donera navelsträngsblod. Privata banker tar vanligtvis flera tusen dollar i insamlings- och lagringsavgifter, vilket begränsar antalet föräldrar som har råd att bankera navelsträngsblod åt sina barn. Personer med minoritetsbakgrund eller blandad etnisk härkomst har dessutom ofta svårare att hitta en matchning via en offentlig bank, och kostnaderna kan göra att deras familjer är mindre benägna att ha privat bankrat navelsträngsblod tillgängligt.
Privat bankering av navelsträngsblod utan specifikt medicinskt skäl är förbjudet i Frankrike och Italien. European Group on Ethics in Science and New Technologies uttalade sig redan 2004 emot praktiken, med motiveringen att det saknades evidens för att privat bankering kunde leva upp till de fördelar den påstods erbjuda. År 2007 gav American Academy of Pediatrics (AAP) ut ett uttalande som endast stödde offentlig bankering och avrådde från privat bankering, såvida det inte fanns ett syskon med en sjukdom som kan behandlas med navelsträngsblod. American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) och American Society for Blood and Marrow Transplantation har liknande policyer. Världen över kan lagar och åsikter om navelsträngsblodsbankering fortsätta att förändras i takt med att nya behandlingsmetoder utvecklas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online