Koboltklorid, med den kemiska formeln CoCl₂, är en förening av kobolt och klor. Den benämns mer korrekt som kobolt(II)-klorid eller koboltdiklorid. I sin vattenfria (anhydra) form är föreningen blå, men när den kommer i kontakt med vatten övergår den till en magentarosa färg. Just denna förmåga att byta färg beroende på fuktinnehåll, tillsammans med sina övriga kemiska egenskaper, gör koboltklorid användbar inom flera olika områden.
Koboltklorid kan användas för att framställa osynligt bläck. Kemilärarna Barker North och Norman Bland beskrev metoden redan år 1920. Lös upp koboltklorid i vatten och använd lösningen för att rita eller måla på ett vitt papper. När ämnet har torkat blir markeringarna nästan osynliga. För att göra dem synliga igen räcker det med att värma papperet framför en värmekälla – då framträder teckningarna tydligt i en blåaktig ton.
Koboltklorid ingår i T.R.U.E.-testet (Thin-layer Rapid Use Epicutaneous Test), ett lapptest som används vid utredning av allergiskt kontakteksem. Allergiskt kontakteksem är en hudinflammation som uppstår när huden kommer i kontakt med ett ämne som personen är allergisk mot, exempelvis livsmedel, växtpollen eller metaller. Sådana ämnen kallas allergener.
Vid testet appliceras tre paneler av kirurgisk tejp, innehållande sammanlagt 29 allergener eller allergenblandningar, på patientens hud. Koboltklorid finns på panel 1 som allergen nummer 12. Om huden visar tecken på kontakteksem precis där panelens plåster suttit är det tydligt att koboltklorid är orsaken till inflammationen. Läkaren kan sedan ge patienten råd om hur man undviker kontakt med produkter som innehåller ämnet.
Kobolt har magnetiska egenskaper som gör metallen användbar som beläggning på datorminnesenheter. Det finns två huvudtyper av beläggningar: hårda och mjuka. Mjuka magnetiska beläggningar har mycket snabb respons, vilket möjliggör snabb lagring och återhämtning av data. De hårda beläggningarna består vanligtvis av en legering med 20 procent nickel och 80 procent kobolt.
Galvanisering med dessa metallers klorider är en av metoderna som används för att belägga enheterna. Processen bygger på att styra metalljoner i en lösning – joner är atomer eller molekyler med positiv eller negativ laddning. Med hjälp av ett elektriskt fält överförs nickel- och koboltkloridjonerna från lösningen till det nedsänkta föremålet, varvid ett tunt lager nickel-kobolt avsätts på dess yta.
Kobolt och koboltklorid används även vid tillverkning av byggnadsmaterial, färger, pigment och tryckfärger, kosttillskott med vitamin B12, tatueringsbläck, tvålar samt silikagel. Tack vare sin färgförändring vid fuktanrikning används koboltklorid dessutom ofta som fuktindikator i indikatorgel, där geln skiftar från blå till rosa när luftfuktigheten stiger.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online