Katastrofskyddsmyndigheter använder obligatoriska evakueringar som en skyddsåtgärd för att rädda liv i samband med allvarliga kriser. Eftersom en evakuering är en komplex process krävs insatser från både myndigheter och de evakuerade själva för att den ska bli säker och effektiv.
Myndigheter beslutar om obligatorisk evakuering endast när en katastrof riskerar att orsaka allvarliga förluster i människoliv och stora skador på egendom, och när trygghet kan nås på avstånd från farozonen. Exempel på situationer som uppfyller dessa kriterier är översvämningar, utsläpp av giftiga gaser, skogsbränder och lerflöden.
Katastrofskyddsmyndigheter förlitar sig oftast på kommersiella medier för att informera allmänheten om evakueringar. Metoden når dock inte personer som inte lyssnar på radio eller tittar på tv, hemlösa, personer som talar andra språk samt funktionsnedsatta, exempelvis döva. Alternativa varningsmetoder inkluderar personliga hembesök, högtalarutrop från rörliga fordon och sirener. Vissa katastrofskyddskontor har även tillgång till så kallad omvänd larmsamtalstjänst, vilket gör det möjligt att skicka larm och information direkt ut till invånarna via telefonsystemet.
För att en evakuering ska gå smidigt måste myndigheterna beräkna hur många som ska evakuera och hur de ska lämna området. Forskning har identifierat hushållet som den grundläggande enheten vid evakuering. Myndigheterna kan därför använda befolkningsstatistik för att uppskatta antalet hushåll i det drabbade området och bedöma hur många personer som berörs.
De flesta hushåll evakuerar med egen bil, men många saknar eget fordon eller har nedsatt rörlighet och behöver transporthjälp. Myndigheterna måste därför även erbjuda kollektivtrafik till dessa evakuerade – i vissa städer motsvarar gruppen upp till en tredjedel av befolkningen.
Eftersom de flesta katastrofer bara drabbar begränsade områden kan myndigheterna besluta om obligatorisk evakuering endast för de drabbade delarna, eller begära att de värst drabbade områdena evakueras först och övriga vid ett senare tillfälle. Idealt lämnar hela befolkningen i de obligatoriska evakueringszonerna området, medan personer i lågriskområden stannar hemma.
Spontana evakueringar – när människor lämnar lågriskområden trots officiella rekommendationer om att stanna – uppgår till 20–50 procent av befolkningen i vissa samhällen. Detta försvårar evakueringen genom att öka antalet evakuerade och fordon, skapa trängsel på evakueringslederna och minska antalet tillgängliga skyddsalternativ.
Om de får välja använder evakuerade gärna de vägar de känner bäst, särskilt större motorvägar. Myndigheterna kan dock be dem använda alternativa vägar för att minska trängseln och öka takten i evakueringen. Evakuerade bör alltid samarbeta och följa officiella anvisningar för att undvika onödiga problem under evakueringen.
När myndigheterna utfärdar en obligatorisk evakuering aktiveras även befintliga beredskapsplaner för förläggningar i områden utanför farozonen. De flesta evakuerade väljer att bo hos släkt och vänner eller på hotell, men mellan 3 och 20 procent behöver massvård. Volontärer och personal från organisationer som Amerikanska Röda Korset, Frälsningsarmén och United Way upprättar mottagningscenter, boendelokaler och matscheman för både evakuerade och deras husdjur, så snart som möjligt efter att evakueringen har beslutats.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online