Resultaten av DNA-testning lyfts ofta fram i media – från att avgöra faderskapstvister till att frikänna oskyldigt dömda personer. När det gäller teknikens ursprung är detaljerna dock mindre uppmärksammade. Här får du lära dig historien bakom det som kallats "det mest kraftfulla brottsbekämpningsverktyg vi har tillgängligt" och dess utveckling inom både hälsovård och kriminalteknik.
Trots att de fyra mänskliga blodgrupperna identifierades redan 1901–1902 dröjde det till 1920-talet innan forskare fastställde att blodgrupp ärvs genetiskt. På 1930-talet utvecklades serologiska tester som kunde identifiera mänskligt blod genom förekomsten av genetiskt material. I parallell forskning isolerades för första gången deoxiribonukleinsyra ("DNA") – den kemiska genetiska byggstenen – i ren form.
På 1950-talet spelade James Watson och Francis Crick en avgörande roll i att "knäcka" den genetiska koden. De beskrev DNAs dubbelhelixstruktur och fick tidig insikt i betydelsen av sekvenseringen av dess fyra kemiska basbyggstenar.
Ytterligare DNA-forskning under 1950- och 1960-talen ledde till att man kunde tyda proteinernas DNA-sammansättning samt isolera ett nyckelenzym som kunde replikera DNA i ett provrör. Dessa milstolpar inom genetisk forskning och testning lade grunden för de metoder som senare skulle användas inom modern DNA-testning inom hälso- och rättsmedicin.
Med förmågan att identifiera genetiska egenskaper hos vissa sjukdomar introducerades genetisk DNA-testning till allmänheten på 1960-talet. Nyfödda screenades genetiskt (genom en hälsticka för att ta ett blodprov) för den metabola sjukdomen fenylketonuri ("PKU") – en sjukdom som utan tidig behandling kan leda till intellektuell funktionsnedsättning. PKU-testning erkänns som det tidigaste genetiska testet som genomfördes landsomfattande. Under 1970-talet påbörjades även testning för andra ärftliga sjukdomar, såsom sicklecellsanemi och Tay-Sachs sjukdom.
Introduktionen av DNA-testning har revolutionerat kriminaltekniken, där vetenskapliga metoder och verktyg integreras i både brotts- och civilrättsliga processer. Doktor Alec J. Jeffreys, en brittisk genetiker vid University of Leicester, utvecklade på mitten av 1980-talet en teknik för att undersöka de unika längdvariationerna i repetitiva DNA-sekvenser. Denna teknik gjorde det möjligt att fastställa en persons identitet genom att jämföra ett känt DNA-prov med ett okänt. Doktor Jeffreys kallade metoden för "DNA-fingeravtryck" (även känt som "DNA-profilering" eller "DNA-typning").
År 1986 ombads doktor Jeffreys att tillämpa sin metod för DNA-fingeravtryck på ett våldtäkts- och mordfall i engelska Midlands. En misstänkt hade erkänt brottet och polisen ville verifiera erkännandet med hjälp av DNA-bevis. Efter analys visade doktor Jeffreys tester att den misstänkte inte hade begått brotten. Kort därefter, år 1987, erhölls den första brottsdomen baserad på DNA-bevis – ett direkt resultat av doktor Jeffreys innovation.
Fördelarna med den utbredda användningen av DNA-testning inom hälso- och rättsvetenskaperna är omätbara. Samtidigt är de negativa konsekvenserna av tekniken också betydande. De innefattar bland annat kränkningar av grundlagsskyddade rättigheter, diskriminering baserad på genetisk bakgrund samt brist på enhetlig reglering och efterlevnad, vilket kan leda till betydande felaktigheter i testresultaten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online