När bör man standardisera ett EKG?

EKG-standardisering innebär att man kontrollerar och justerar maskinens kalibrering så att en standardimpuls på 1 mV ger en utslagshöjd av 10 mm på EKG-papperet. Detta säkerställer att amplituderna kan tolkas korrekt och jämföras mellan olika undersökningar. Här är de vanligaste situationerna då standardisering bör göras:

1. När rytmremsan ser för liten eller för stor ut

Om utslagen i rytmremsan antingen är för små för att kunna analyseras eller så stora att de överlappar varandra, bör kalibreringen justeras. En för låg förstärkning kan dölja viktiga detaljer, medan en för hög förstärkning kan göra det svårt att urskilja enskilda komplex.

2. Vid baslinjevandring som försvårar rytmbedömningen

Baslinjevandring (baseline wander) uppstår ofta vid patientrörelser, andningspåverkan eller dåliga elektrodkontakter. När detta stör möjligheten att tolka rytmen tillförlitligt kan en omstandardisering, tillsammans med åtgärder som att låta patienten ligga stilla och kontrollera elektroderna, förbättra spårkvaliteten avsevärt.

3. När avledningarna är omvända eller felaktigt anslutna

Felplacerade eller omvänt anslutna elektroder kan ge upphov till missvisande mönster, exempelvis negativa P-vågor i avledning I eller onormalt låga utslag. Efter korrigering av elektrodplaceringen ska alltid en ny standardiseringskontroll utföras innan spåret bedöms.

Kom ihåg att den vanliga standardinställningen är 25 mm/s pappershastighet och 10 mm/mV känslighet. Notera alltid på EKG-papperet om andra inställningar använts, så att den som tolkar spåret inte drar felaktiga slutsatser.