Vi lever i ett hav av elektromagnetisk strålning. Tv-apparater, glödlampor, solen, radioapparater, mobiltelefoner, kraftledningar och navigationshjälpmedel – allt detta sänder ut eller använder elektromagnetisk strålning. Varje ny elektronisk enhet vi köper tillför fler vågor till detta elektroniska hav. Kanske är det därför det känns naturligt att söka förklaringar till hälsoproblem bland de osynliga fält som omger oss.
I mitten av 1800-talet lyckades engelsmannen James Clerk Maxwell sammanfoga en uppsättning ekvationer och förenade därmed elektriciteten och magnetismen. En av konsekvenserna av hans ekvationer var att en källa med en rörlig elektrisk laddning kunde skapa ett sammankopplat elektriskt och magnetiskt fält som fortplantade sig oändligt och bar sig självt genom rymden. Plötsligt hade ljusvågornas natur avslöjats: ljus är ett vandrande elektromagnetiskt fält (EMF).
Men det var långt mer än bara ljus som fick sin förklaring. Maxwells ekvationer visade att de fortplantande elektromagnetiska fälten färdas med samma hastighet oavsett våglängd – eller, likvärdigt uttryckt, oavsett frekvens. Idag vet vi att synligt ljus endast utgör en liten bråkdel av ett elektromagnetiskt spektrum som sträcker sig från långa radiovågor till extremt korta gammastrålar.
Början av 1900-talet fördjupade vår förståelse av det elektromagnetiska spektrumet ytterligare. Albert Einstein mottog sitt Nobelpris för att ha visat att elektromagnetisk strålning består av vågliknande partiklar som kallas fotoner. Energin som varje foton bär på är proportionell mot vågens frekvens, vilket innebär att kortare våglängder bär på mer energi än längre våglängder.
Elektromagnetisk strålning med tillräckligt hög energi för att slita loss en elektron från en atom kallas "joniserande" strålning. Eftersom molekyler hålls samman av de elektroner de delar kan joniserande strålning bryta molekylära bindningar. Denna typ av skada på biologiska molekyler kan orsaka allvarliga hälsoproblem, inklusive cancer. Röntgenstrålar och gammastrålar är exempel på högenergetisk joniserande strålning. Ultraviolett ljus är den EMF-strålning med lägst frekvens som kan orsaka skador på celler.
Helt enkelt: ingen. Som jämförelse har mobiltelefonens strålning en högsta frekvens på 2 GHz (2 gigahertz motsvarar 2 miljarder svängningar per sekund), medan den lägsta frekvensen hos skadligt UV-ljus ligger på cirka 750 THz (750 biljoner svängningar per sekund). Mobilstrålning är alltså ungefär 400 000 gånger mindre energirik än det ultravioletta ljuset. Tänk dig att molekylen vore en tegelvägg och att ultraviolett ljus vore en tung kanonkula som kan buckla väggen – då skulle mobilens EMF vara som en bomullstuss som kastas mot samma vägg. Oavsett hur många bomullstussar som kastas blir väggen aldrig skadad. Det är därför radiovågor inte kan skada våra celler.
Studierna som försöker koppla EMF-strålning till hälsoproblem är samtliga så kallade efterhandsstudier. Två kontorsanställda utvecklar till exempel leukemi, och efteråt upptäcker man att deras kontor låg bredvid en elstation. Problemet är att tusentals andra människor arbetar nära elstationer utan att någonsin insjukna. Om EMF-strålning verkligen hade en stark hälsoeffekt skulle den framträda som en tydlig och konsekvent faktor i sjukdomsutvecklingen – vilket den inte gör. Människor som bor nära kraftledningar drabbas visserligen av cancer, men det gör också människor som bor långt ifrån dem. Miljöfaktorer påverkar givetvis vår hälsa, men allt tillgängligt bevismaterial tyder på att EMF-strålning är extremt osannolik att orsaka några betydande skadliga effekter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online