Olja är en oumbärlig del av det moderna livet. Den ger oss vardagliga nödvändigheter som bränslet till bilarna vi kör och materialet i kläderna vi bär – även polyester är ett petrokemiskt material. Men i takt med att efterfrågan på petroleumbaserade produkter ökar, ökar även djuphavsborrningen, sjötransporterna av råolja och andra aktiviteter som ibland leder till oljeutsläpp. Lyckligtvis finns det metoder för att begränsa de skador som sådana utsläpp orsakar både människors hälsa och miljön. Ämnen som hjälper till att avlägsna olja från havsvatten hör till de viktigaste teknikerna vid sanering av oljeutsläpp.
Det första försvaret mot oljeutsläpp är dispergeringsmedel – kemikalier som bryter ner råoljan i små droppar som därefter naturligt sönderdelas av vågor och havsströmmar. Eftersom lätta och medeltunga oljor sprids och sönderdelas mycket effektivare än tung råolja, sätter saneringsteam in dispergeringsmedel i ett tidigt skede av arbetet, innan de lättflyktiga ämnena i oljan hinner avdunsta.
Gelbildande medel, även kallade förgelningsmedel eller solidifiers, är kemikalier som omvandlar olja till ett gummiliknande, fast material. Det gör att saneringsteam kan avlägsna oljan ur vattnet mycket lättare med hjälp av nät och skimmeranordningar (en skimmer är en anordning som samlar upp utsläppt olja från vattenytan). Nackdelen är att det krävs upp till tre gallon (cirka 11 liter) gelbildande medel för att förgela en enda gallon (cirka 3,8 liter) olja. Det gör materialet i praktiken oanvändbart vid stora utsläpp, där miljontals liter olja måste tas bort ur vattnet.
Biologiska medel används i stor utsträckning för att rena havsvatten från olja. De består av organismer eller kemikalier som påskyndar den naturliga biologiska nedbrytningen – en process där mikroorganismer som bakterier, jästsvampar och svampar "återvinner" oljan på ett naturligt sätt. Lämnas oljan obehandlad bryts den ner mycket långsamt, ofta över flera år, och under hela den tiden kan den skada känsliga marina ekosystem. Biologiska medel får nedbrytningsprocessen att gå betydligt snabbare.
De två vanligaste saneringsteknikerna med biologiska medel är gödsling och inokulering. Vid gödsling tillförs de nedbrytande mikroorganismerna näringsämnen som fosfor och kväve, vilket får dem att växa och föröka sig snabbare. Vid inokulering tillsätter man i stället extra mikroorganismer direkt i den förorenade miljön för att öka nedbrytningskapaciteten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online