Persistenta organiska föroreningar, förkortat POPs, kan skada vilda djur och människors hälsa under många år och spridas till alla delar av världen – särskilt när föroreningarna tar sig uppåt genom näringskedjan. Här går vi igenom vad dessa kemikalier är, hur de sprids och vad som görs för att begränsa dem.
Miljöskyddsmyndigheten EPA definierar POPs som kemikalier som behåller sina toxiska egenskaper i miljön mycket länge efter att de först har producerats. De bryts ned extremt långsamt och lagras istället i jord, vatten, luft och levande organismer.
POPs delas in i två huvudkategorier:
Föroreningar av POPs orsakar en rad olika sjukdomar, reproduktionsproblem och fosterskador hos vilda djur. Eftersom ämnena är fettlösliga lagras de i kroppsvävnader – en process som kallas bioackumulering. När djur äter kontaminerade byten vandrar gifterna uppåt i näringskedjan och koncentreras alltmer i varje rovdjur, något som benämns biomagnifiering. Även människor exponeras främst via födan, exempelvis fet fisk och kött.
POPs kan färdas enorma avstånd genom luftströmmar, vatten och djurs migration. Föroreningarna har påträffats ända upp i Arktis, tusentals kilometer från sina ursprungspunkter, vilket visar att detta är ett globalt problem som inte stannar inom nationsgränser.
Ett viktigt steg togs år 2001 genom Stockholmskonventionen, ett internationellt avtal som samlade 90 deltagande länder kring ett gemensamt åtagande att stoppa eller kraftigt minska den medvetna produktionen av POPs samt att införa ansvarsfulla metoder för hantering och bortskaffande av oavsiktligt bildade föroreningar. Sedan dess har antalet anslutna länder vuxit betydligt, och flera nya ämnen har lagts till konventionens förbudslista.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online