Sedan konstgräset introducerades för mer än 40 år sedan har det blivit en populär spelplan för en lång rad sporter och arenor världen över. Idén var enkel men briljant: ett syntetiskt gräs av nylon som krävde minimalt med underhåll och som dessutom kunde användas i inomhushallar där naturgräs inte trivs. Tyvärr blev konstgräset snart omdiskuterat – allt tydde på att fler idrottsskador uppstod på den konstgjorda ytan än på äkta gräs.
AstroTurf slog igenom på allvar 1966, när materialet installerades i Houston Astrodome. Det ursprungliga konstgräset var i praktiken inte mycket mer än en mjuk matta lagd ovanpå ett lager asfalt. Det dröjde inte länge innan idrottarna började skylla sina skador på den nya spelplanen.
Missnöjet med originalversionen ledde till utvecklingen av FieldTurf – en ny typ av konstgräs bestående av enskilda syntetiska grässtrån som fyllts ut med finmalt kiselsand och gummi. Den förbättrade ytan hade en avgörande fördel: den absorberade stötar och gav efter vid belastning på ungefär samma sätt som naturgräs.
Enligt Dr. Mark Drakos, specialist i idrottsmedicin vid Hospital for Special Surgery, pekar forskarna ut två specifika egenskaper hos ett underlag – vare sig det är naturligt eller syntetiskt – som påverkar skadefrekvensen. Den första är friktionskoefficienten, alltså i vilken grad ytan griper tag i foten och hur stor kraft som krävs för att foten ska halka till.
När friktionskoefficienten är hög krävs mer kraft för att foten ska kunna glida, och spelare beskriver ofta känslan av att foten fastnar i underlaget. Original-AstroTurfs höga friktionskoefficient kan vara en förklaring till den ökade förekomsten av korsbandsskador (ACL-skador) på den ytan.
Den andra faktorn som påverkar skaderisken är restitutionskoefficienten – underlagets förmåga att absorbera stötar. För att mäta detta används så kallade G-Max-värden, som beskriver olika materials stötdämpningsförmåga. Ju högre G-Max-värde, desto hårdare är ytan. Betong har exempelvis ett mycket högt G-Max-värde, medan naturgräs ligger relativt lågt.
USA:s konsumentproduktsäkerhetskommission (Consumer Product Safety Commission) bedömer att planer med ett G-Max-värde över 200 är osäkra, eftersom de är kopplade till högre frekvenser av både skador och hjärnskakningar.
Originalversionen av AstroTurf verkade tydligt bidra till fler skador bland idrottare. De vanligaste skadorna var korsbandsskador, hjärnskakningar och vrickade ankler. Dessutom dök skador upp som var specifika för konstgräs, bland annat skrubbsår från ytan samt så kallad "turf toe" – ett smärttillstånd vid stortåns rot som orsakas av spel på hårda underlag. Idrottarna rapporterade även större muskelömhet efter match på konstgräs än efter spel på naturgräs.
Enligt NFL:s expertpanel för skador och säkerhet var spelarna 27 procent mer benägna att drabbas av skador i benen när matcher spelades på den nya FieldTurf-ytan i stället för på naturgräs. Korsbandsskador och vrickade ankler var de vanligaste skadorna, följt av stukade knän.
Samtidigt visar andra studier att färre huvudskador inträffar på konstgräs, eftersom ytan är mjukare än naturgräs – ett material som kan bli extremt hårt när det är torrt eller fruset. Faktum är att den spelplan som har högst G-Max-värde av alla är fruset gräs.
Inget underlag är helt riskfritt. Moderna konstgräs har betydligt bättre stötdämpning än sina föregångare, men forskningen visar fortfarande en något högre risk för vissa skador i benen jämfört med naturgräs. Å andra sidan kan naturgräs bli farligt hårt vid torka eller frost. Regelbundna mätningar av G-Max-värden och noggrant underhåll av planen är därför avgörande för spelarnas säkerhet, oavsett vilket material som används.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online